Lady of the flowers.
Jag har varit så otroligt sysselsatt de senaste dagarna att jag inte hunnit skriva! Tänka sig. Jag har:
-spenderat dagen med Bintou
-påbörjat ett papier maché-projekt (mer om det kommer sen! bilder och allt.)
-cyklat 2 mil
-varit på Lee Miller-utställning(anledningen till varför vi cyklade 2 mil, det var sista dagen för utställningen!)
-hittat kantareller
-ätit kantareller
-druckit öl med peter
-kollat massvis med film och serier
-spelat yatzy
-tagit massvis med fina fotografier
Någon dag här snart kommer ett mer givande och innehållsrikt inlägg. Nu ska jag redigera bilder. CIAO.
Whiskey daredevil.
NU SKA JAG SUPA MED SUPER PETER OCH PEPPKERSTIN OCH SUPER HERO ALEX! mm. HAVE SO FUCKING FUN!
THANK GOD IT'S FRIDAY!
Drowning by numbers.
Kerstin med hålet och Mr Kok kom på besök igår. Det var mysigt och precis vad jag behövde. Vi diskuterade livligt, drack te och rökte cigg. Jag har saknat dem.
Idag är jag trött, så det blir inte så mycket skrivande. Det har varit en dålig dag, ganska innehållslös. Jag tror det beror på att jag inte träffat Alex på hela dagen, och kommer inte träffa honom för den delen heller. Men imorgon, mina damer och herrar, då ska ni få se på annat! Då ska jag rycka upp mig!
Skär bort min otillräcklighet.
Det är vad jag ägnat det senaste halvåret åt. Korrigering, året. Det slår mig just i skrivande stund, har jag befunnit mig i en utdragen mildare depression? För tillfället känns det som något jag kan likna vid en revelation, eller enklare, att ha brutit med någon. När man är i ett dåligt förhållande har man känslan av att något är fel dovt surrande i det fördolda, men det är först när man gjort slut som man öppnar ögonen och ser hur mycket brister som fanns. Det gör separationen till en lättnad. Den senaste veckans har jag nog nosat på det här, men det är först nu jag ser. Det senaste året har jag inte levt, jag har inte varit mig själv. Jag har satt jobbet framför min pojkvän, mina vänner, mitt liv. Driven av någon sorts jakt på trygghet, i ekonomisk form. Jag har sparat, och sparat, och sparat för att nå målet med den förlösande Asienresan. Men har det varit värt det? När jag ställer mig frågan nu när jag står utanför hetsen, så är svaret nej. Jag vet att jag ställt mig frågan innan också, när jag var mitt upp i det, och då var svaret ja, men jag hade så fel. Till mitt försvar har jag inte haft någon trygg punkt i livet, jag har ingen att vända mig till när allt går snett. Jag har Alex, givetvis, men jag är för stolt. Självstädig, oberoende. Det har varit mitt strävande de senaste 2,5 åren. Det är inte lätt att sänka garden då och be om hjälp. Det är svårt att släppa taget när man har ett behov av total kontroll. Förtröstan, livslust fyller mig. Jag ska dra lärdom av mitt misstag, jag ska be om ursäkt till Alex, och mig själv.
Befrielse.
Dreams of a place with a better selection.
Måndags morgon. 05:10 Jag övervinner mig själv när jag pallrar mig upp ur sängen för att göra mig redo att gå till ett jobb jag avskyr. Klockan 10:32 tvingar jag mig själv att slå siffrorna som kopplar mig till min chef. Ett lättande besked, arbetsdagen är slut, jag behövs inte mer. Ängsligt slår jag in nästa nummer på min telefon - Anna-Lena på skattekontoret i Malmö. Som vanligt möts jag av en telefonsvare. Jag frågar mig själv "Kommer jag hinna nå henne i tid? Kommer jag bli återbetalningsskyldig på grund av en ohederlig arbetsgivare?". Ringer istället nästa nummer på listan, den potentiella arbetsgivaren. Återigen ett inspelat meddelande. Varför gör sig viktiga människor så svåråtkomliga?! 11:06 vrider jag om nyckeln, öppnar dörren och tar klivet in i tryggheten. Älsklingen är hemma, han ska jobba kväll. 12:00 letar arbete, skriver någon intresseanmälan. 13:00 myser med min prins. 15:20 kommer lillebror och gör mig glad. Vi lagar vegansk middag som till och med han gillar, diskuterar det hårda livet och drömmar. Nu sitter jag här, klockan är 19:55 och jag hade velat se ett intressant program om genetik men känner att jag måste ge lite först. Idag har jag givits en underbar dag, jag tror karma vill att jag ger något tillbaka.
She will hide in silence.
Idag har varit en mindre märkvärdig dag, men ack så ljuvlig! Den här fina bilden väntade på mig när jag kom hem. Alex hade hittat den åt mig och den ska få en plats på väggen i vår enkla boning. Den gör mig glad, fyller mig med värme.
Den gångna veckan har känts som två, med min vanliga tidsuppfattning mätt. Det är positivt. Jag har åstadkommit så mycket! En rofylld känsla har befäst min ömma själ. Oket har lyfts ifrån mina slokande axlar, äntligen kan jag slappna av. Jobbet och timjagandet har fått stiga åt sidan, det är inte värt all den energi den slukar. Nu gäller det bara att det håller i sig tills jag finner ett nytt frälsande jobb. Det första tunga steget är dock taget, jag är på väg mot förändring och det ger mig nya krafter. Med min trofasta vapendragare vid min sida kan inget sänka mig.
Samhällsproblem har en otrevlig vana att tränga sig på.
Idag ska jag på något stohej på Arbetsförmedlingen. Efter det ska jag till kära biblioteket och skriva ut mina CV:n. Därefter ska jag personligen dela ut dem till utvalda företag som jag hade kunnat tänka mig att knega för.
Jag önskar att jag någonstanns den här dagen får en stund över till att dona lite hemma. Med allt arbetsökande och flängande har det fått underprioriteras med konsekvensen att det återigen har blivit en hög med disk i köket.
Innan jag avrundar detta inlägg måste jag först fälla några kommentarer om skolreformen, till vilken jag är aningen kluven men mest negativ. Det positiva är det nya betygssytemet med fler betygsnivåer. Att elevers förbättring eller försämring tydligare kan urskiljas är bra. Det kan förhoppningsvis fungera som en morot åt elever som ansträngt sig, och som ett tydligare varningstecken för de elever som av någon anledning presterat sämre och kanske behöver mer hjälp.
Dock ser jag det nya betygsnivåerna endast som en förbättring, inte som den ultimata lösningen. Att ändra dem är lite av brandkårspolitik, man går inte tillrätta med det egentliga problemet. Idag säger betygen, enligt min mening, ingenting om elevens faktiska prestationer och kunskaper. Exempelvis; Jag fick MVG i kursen Matematik B, det fick även min lillebror. Dessvärre måste jag erkänna att mina kunskaper i ämnet är mycket lägre och färre än min lillebrors. Ytterligare ett exempel; Jag fick MVG i Fotografi A, en kompis på ett annat gymnasium fick det även han. Jämför man vad vi ägnade våra timmar åt under kursen skiljer det sig avsevärt. Jag ägnade kurstimmarna åt analogt foto (även framkallning), han sysselsattes med digitalt. Hur kan man bedömma att vi har samma kunskaper? Det måste ju vara slutsatsen man ska dra om två elever som läst samma kurs och har samma betyg? Anledningen till varför detta dilemma uppstått är enkel. På olika skolor i Sverige sätter man betygen efter olika saker, kursplanen och betygskriterierna tycks vara antingen tolkade helt olika eller ignorerade. Summan av kardemumman är; för att betygen ska kunna spegla elevers kunskaper behövs tydligare kursplaner och betygskriterier. Givetvis måste dessutom skolorna rätta sig efter dem och se till att idka dem. Eller så slopar man helt betygsättningen i form av bokstäver och inför skriftliga omdömmen som bättre beskriver elevens kunskaper, talanger och brister.
Jag hade gärna uttalat mig mer om reformerna, men det har jag tyvärr inte tid till nu.
Bend over, I'll drive.
Så mycket jag åstadkommit, denna bedrifternas dag! Tro det eller ej, men jag har nu lyckats med att ta det efterlängtade körkortet! Mycket svett och tårar är avvecklade innan dagens triumf ägde rum.
HÅLL I HATTEN, FÖR TANJA SITTER BAKOM RATTEN!
Skämt å sido, jag är en utomordentlig förare.
Förutom det har jag även skrivit tre mästerliga CV:n som arbetsgivarna jag ämnar överlämna dem till inte kan motstå! De är skrivna efter konstens alla regler, med en gnutta desperation samt förhoppning. Jobbet måste komma till mig snarast, annars fruktar jag att jag försmäktar av desperation och leda.
Nu är det läggdags, sov gott allesammans.
Jesus Christ was an only child.
Jag önskar att jag fått ut mer av den här dagen, men det känns inte som om jag orkar var så mycket mer duktig.
Har någon mer än jag ställt sig frågan; Vart är alla brevlådor?! När man inte behöver dem ser man dem överallt, men när man ska nyttja dem, då finns de ingenstanns. Irrade i 15 minuter innan jag hittade min närmaste brevlåda, för jag vägrade gå in till stan eftersom jag var helt övertygad om att det fanns en närmare. Jag hade rätt, nästa gång blir postningen lättare. Jag lider med er, glesbygdsbefolkning, för det är väl ni era stackare som blir lidande nu när posten ska skära ner antalet brevlådor och inte lilla lata jag.
Idag blev jag mycket ilsk då vår svenska "bry dig bara om dig själv"-mentalitet lyste igenom en hel uppstättning busspassagerare. Följande scenario utspelade sig på buss 51 mot sjukhuset;
En äldre ensam kvinna stiger på. Tydligen har hon haft aningen bråttom, hon har glömt en hårrulle kvar i håret. Det första 5 minuterna som gick spenderade jag på att iakta andra passagerare, jo, alla måste ha sett den för de stirrade. Jag tänkte; VAD FAN GÖR DE INGET FÖR?! Efter ytterligare nån minut börjar ett äldre par bredvid mig dessutom tala om kvinnan och hårrullen. Då rann bägaren över, jag stirrade riktigt galet på dem, sen gick jag för att artigt informera kvinnan om hennes lilla miss.Hon var naturligtvis tacksam för upplysningen, jag var skitförbannad över en hel buss apati. Är det så jävla pinsamt/jobbigt/svårt?!
Helgen spenderades som planerat i Borås. På vägen hem gjorde jag och älsklingen tyvärr en liten felberäkning som kostade oss 300riksdaler. Istället för att kolla avgångstiden på tåget, kollade vi ankomst tiden. Glada ihågen gick vi därför till Pizza Hut för att synda riktigt rejält med en hel pint öl innan tåget skulle gå. Tack och lov kom vi med en extra buss, som avgick endast 14 minuter efter det att vi insett vårt misstag. Och tur var det att vi hann med den, allt var slutsålt överallt tack vare Way out West (som jag fick avstå). Vilket äventyr!
Nu ska jag pricka av fler saker på min "att-göra"-lista.
Ciao!
Patience comes to the ugly.
ske är det som är skillnaden? Jag är nykterist nu i jämförelse med de gamla goda tiderna. Fast det har också sina fördelar. Vart var jag nu? Jo, just ja, drick dig snygg. Det funkar faktiskt, i viss mån. Se på mig här t ex, dyng rak och elegant ignorant.Jag oroar mig. Oroar mig för att jag ska bli nekad akassa, oroar mig för att akassan dröjer oändligt länge, oroar mig för att jag får tok jobba i höst ändå, oroar mig för att hösten inte blir så bra som jag tänkt mig. Min vision är en höst av lugn, en höst med tid för mig själv och viktigare saker än städning. En kreativ och utvecklande period.
Klockan är visst redan sent för mig. God natt.
A covered carcass is too elemental.
2 slitsamma dagar kvar, sen dagas det helg.
The match of the century: Absence versus thin Air.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, musiken gör under. Bright Eyes och Modest Mouse följer med mig vart jag än går för tillfället och det är skönt. Jag har fått lite distans. Fiffi frågade om jag inte fick ångest, men nej, nu får jag inte det. Jag har vuxit ifrån det, på sätt och vis, funnit någonsorts inre ro.
Veckan är ganska fullbokad, och det känns skönt att ha trevliga saker att göra istället för de saker jag "borde" göra. Eller till viss del har jag gjort det jag "borde", lite teori har pluggats och en del CV:n har skrivits. Motivationen skyltar dock med sin frånvaro i det sist nämnda fallet, inte ett enda av jobben på platsbanken är av det minsta intresse. Jag vill ju inte gå från ett slaveri till ett annat. Men det är det jag säger, man måste nog vara helt utan jobb för att kunna ta sig själv i kragen. När jag tänker efter så har jag faktiskt tagit mig lagom mycket i kragen, med tanke på att jag arbetat 10 timmars pass.
Klockan är 20:40. Om 8 timmar och 35 minuter är det uppstignings dags igen. Jag som inte ens lagt mig än. Kan inte göra det än för den delen heller. Alex jobbar kväll. Det i kombination med mina hästarbetsdagar innebär att vi ses en ynka timma om dagen. Därför måste jag visa min oerhörda kärlek på andra sätt, ikväll genom ett en liten hjärtformad lapp som väntar på honom innanför dörren med en kärleksförklaring.
God natt.
Love me now, help is near.
1. Först och främst ska jag skriva in mig som arbetslös på arbetsförmedlingen. Ja, jag har nu slavat nog och tröttnat på aldrig någonsin få något tillbaka (som att mitt vik fullföljs...). Förövrigt kan jag inte ens få klarhet i OM mina tjänster ens är fortsatt önskade.
2. Hör iof ihop med punkt 1. Se till att Akassan underrättas så att jag kan börja stämpla istället för att slita som ett djur med magkatarr, psykisk ohälsa, bristanande socialt umgänge osv osv som följd. Å andra sidan kanske inte ens stämpling blir aktuell, jag kanske blir heltidsarbetslös, ingen tycks som sagt kunna ge mig ett rakt svar.
3. Fota. Jag ska pallra mig tillbaka till kära Sturegymnasiet för att ha en Amerikat-utställning på Dassgalleri. OBS! Det bör noteras att det främst är för att få skriva ut lite pix på en sjysst skrivare, och desstå mindre för att jag vill ha den minimala uppmärksamheten man når på en skoltoalett. Nåväl, jag måste nog erkänna att det till viss mån även är för att jag saknar skolan/skoltiden.
4. Hitta ett nytt, bra och utvecklande jobb som samtidigt ger mig andrum och ro utanför arbetsplatsen.
5. Ta igen mig, och allt jag missat, dvs åka land och rike runt för att besöka utflugna vänner och spendera mer vaken och munter tid med min kära pojkvän som står vid min sida i vått och torrt! (Thank God for that! I love you baby sugar honey lovely Alex).
/Happy salior soulmate
Everyday.
Ps. Är det någon annan där ute som alltid kokar för mycket spagetti? Var enda gång jag kokar spagetti blir mängden helt knasig. När jag kikar ner i kasrullen medans det kokar ser det ju så lite ut, och så häller jag på lite till och så vips så står jag där igen med mer spagetti än jag orkar. Jag har nog ett krassligt ögonmått. Ds.
Galenskaper, dryckenskaper.
Det har hänt flertalet bra saker på senaste. Jag har inhandlat 4 nya häftiga pluggar (till öronen). Vi är nästan nästan färdiga med våra nyckelramar. Vi fyndade en fin trasmatta att ha framför sängen så man kan sätta fötterna på något mjukt på morgonen. Samtidigt fyndade vi en till ram, som var precis som vi drömt om. Den är under omkonstruktion och ska funktionera som medelandetavla. Jag har tagit det lugnt.
Nästa måndag går jag på mitt vik för sommaren. Det är en sådan lättnad att veta när jag börjar, slutar, och att jag får heltid. Att jag redan nu grämer mig för all ångest jag kommer få i slutändan när jag struttat runt och gjort exakt samma sak dag ut och dag in i 1 månad kan vi ta en annan gång.
De här senaste dagarna har jag förundrats över att jag faktiskt kan skriva jävligt fort på datorn, utan att ens kolla på mina fingrar. Man skulle också kunna säga att jag nu är en fullfjädrad nörd.
I natt drömde jag att jag skulle tattuera mig. Dagen kom och tiden var inne. Då förbyts plötsligt min upprymdhet och övergår till panik, för jag inser att jag inte har den blekaste aning om VAD jag ska göra. Jag vaknade flera gånger i natt och var enda gång jag somnade om hade jag den drömmen. På tal om sömn så måste vi skaffa en fläkt eller något. Vår lägenhet blir så varm om nätterna att det är olidligt att sova nära varandra, ihopkurade i varandras famn. Och så kan vi ju inte ha det!
Nu kom Alexander hem, han och en kamrat har spänt upp en slackline på klubben och gått på lina. Verkar väldigt spännande faktiskt, något man kanske borde prova. Dusche-dags!
Karusell karusell, karamell.
Nu kurrar lilla maggen efter falafel som står på dagens meny. Mums mums mums.
Ps. Ost, jag saknar dig.. Ds.
The flying club cup.
Jenny: Det är verkligen djävulen i fult hår!
Fiffi: Alltså, en gång satt vi i parken och så hade hon typ legat med 5 stycken och jag ingen. Så fyllde hon en kondom med gräs och sa att jag kunde suga på den för att prova.
Vad gör jag när denna extremt underhållande diskussion om en tjej jag aldrig träffat äger rum? Jo, jag antecknar det hela på mobilen. Tyckte det var värt att minnas åt eftervärlden.
Körkort surrar vagt och konstant i mitt bakhuvud. Måste fixa det nu nu nu innan lämpet och allt går ut. Orkar inte punga ut mer pengar som bara rinner ut i sanden. Dessutom hade det varit väldigt skönt att ha, en nycket till frihet. Det öppnar upp jobbmöjligheter som jag bara kan drömma om just nu. Nummer ett på min att-göra-list just nu är alltså att plugga om teorin och sen sätta den jävla uppkörningen, för en gångs skull.
Alexander ska på arbetsintervju och jag är så otroligt lättad och glad för hans skull. Det hade ju gjort livet så mycket enklare om åtminstonde en av oss hade ett jobb som man inte vantrivdes med. Håller tummarna.
Nu ska jag ägna mig åt vettigare saker än att dokumentera mitt liv. So long.
Wrapped in lust and lunacy.
Placebo, placebo, placebo. Skillanden mellan Jag 2007 och Jag 2009 är att jag får lov att köpa alkohol och bor i egen lägenhet. Därför kan jag sitta och dricka mitt på dagen och vara naken och sjunga hur högt jag vill.
Ibland kan det vara skönt att ha en stund för sig själv, idag är det inte det. Jag har försökt ägna mig åt de aktiviteter jag brukar sysselsätta mig med i sådan stunder, som att måla, men ingenting blir bra eller känns tillfredställande. Jag ska nu försöka mig på att slappna av och kolla på family guy, det brukar funka. Jag har helt enkelt ingenting av vikt att säga idag.
Beat my head.
Det var inte så fruktansvärt smidigt, teknisktsett. Men svar på mina frågor fick jag i vart fall.
Vrede har härjat i min kropp de senaste dagarna. Det är värsta sortens vrede dessutom, den är uppdämd. Det är dessvärre inget jag kan göra åt saken, jag kan inte släppa lös den där den hör hemma. På mitt jobb, på mina arbetskamrater. En droppe rann nyss till den överfyllda bägaren, mitt slit under påskhelgen har inte lönat sig det minsta. Siffrorna på min lönecheck är lägre än vanligt. Klipp ut mig, kidnappa mig, låt mig få vråla ut min mening och sen aldrig mer behöva komma tillbaka!
Min pojkvän sa en lustig sak. Dessvärre kommer jag inte på i vilket sammanhang och såhär taget ur sin mening framstår det som aningen knepigt att vräka ur sig, men jag delar med mig ändå;
Thats not the way it feels.
Så sitter jag här, i min ensamhet. Vaknade 11.47 och ångesten kickade in redan då när jag insåg att jag 1. inte fick jobba, 2. hade sovit bort halva min lediga dag. Rusade upp ur sängen för att inse att jag inte hade något att rusa till. Satte mig tungt i soffan och tog mig lite frukost, gårdagens chips som låg på ett bekvämt avstånd, soffbordet. Försöker göra mig en bild av dagens tillhandahavanden och inser att klockan 16.30 har jag faktiskt något bestämt att göra, massage. Det slår mig då att jag inte har den blekaste aning om vart jag gjort av presentkortet. Börjar leta som en tok och försöker komma underfund med vad jag ska göra om jag inte hittar det, ringa återbud? Försöka förklara? Inser att utan kortet kan jag bara glömma de behagliga 45minuterna. Tack och lov hittar jag det och kan återgå till min tristess.
Om en halv timma ska jag få massage. Det ska bli gudomligt härligt! Tack snälle rare lillebror för den utmärkta presenten! Nu ska jag fräscha till mig lite. Hej då.
