Revolution Dub.
Jag tänker nu sammafatta de två senaste veckorna i mitt liv. Jag kan förvarna er redan nu att det kommer bli ganska långt, det kommer inte presenteras i kronoligsik ordning och det mesta är endast fragment av vad som rört sig i mitt huvud.
Det känns lite lustigt att vandra på gator vars namn jag känner igen från ett sällskapsspel. Dock känns det aningen bättre att hört talas om dem och känna till deras existens än om de vore totalt okända för mig. Som det kommer bli för mig i Köpenhamn och Malmö. Köpenhamn och Malmö är för mig, måste jag erkänna, mer eller mindre blanka kort. Fast det känns som om det är en del av tanken med att flytta dit, att göra något helt nytt.
En ide som jag haft som yngre dök upp i mitt medvetna idag då jag såg en kvinna som var lik min moder, fast sisådär 20 år äldre. Ideen jag hade som yngre var att varje människa finns i två upplagor, en yngre och en äldre. Dock har jag mer eller mindre övergett denna ide då den tycks aningen bisarr. Det finns för mycket omständigheter som talar emot den.
Jag känner förakt för alla de männsikor som går runt med solglasögon eller keps inomhus och försöker efterlika någon kändis som de satt som ideal. Vad är det att eftersträva? Och ännu värre, varför ska de just eftersträva DET hos dem? Varför försöker de istället inte eftersträva de bra sidorna hos dem, som att de nått sina mål?
Jag håller med Raskolnikov i Brott och Straff och anser att hans tes om att en del männsikor måste begå brott för att nå sina mål. Äntligen finner jag boken givande.
Jag har upptäckt att trots de 40 åren mellan mig och Birgit (anställd fotograf på Fotoateljen) känns det som om vi befinner oss på samma nivå. Vi kan föra samtal som är oerhört mycket mer givande än något samtal med de flesta, för mig, jämnåriga. Vi har naturligtvis även diskuterat detta och en slutsats vi drog var att ett gemensamt intresse ger en möjlighet att mötas på ett sätt som två helt olika männsikor aldrig skulle kunnat. Å andra sidan diksuterar vi under våra pratstunder inte särskilt mycket foto.
Igår var jag och Bintou ute och åkte tunnelbana och samtalet vi höll löd ungefär såhär:
- Det skulle vara drygt om jag dog genom att bli uppäten av ett djur.
- De ser nog ingen skillnad mellan dig och vilken annan människa, som helst, vegetarian eller inte.
Jag drömmer mycket mardrömmar här. Inatt drömde jag att än av mina vänner begick självmord genom att skära upp sig själv och dra ut sina egna inälvor.
Jag vet nu två av mina 19-års presenter vilket känns lite tråkigt, jag är väldigt förtjust i överraskningar. Jag uppskattar båda, fast den andra ser jag mer framemot än den andra.
Det känns lite lustigt att vandra på gator vars namn jag känner igen från ett sällskapsspel. Dock känns det aningen bättre att hört talas om dem och känna till deras existens än om de vore totalt okända för mig. Som det kommer bli för mig i Köpenhamn och Malmö. Köpenhamn och Malmö är för mig, måste jag erkänna, mer eller mindre blanka kort. Fast det känns som om det är en del av tanken med att flytta dit, att göra något helt nytt.
En ide som jag haft som yngre dök upp i mitt medvetna idag då jag såg en kvinna som var lik min moder, fast sisådär 20 år äldre. Ideen jag hade som yngre var att varje människa finns i två upplagor, en yngre och en äldre. Dock har jag mer eller mindre övergett denna ide då den tycks aningen bisarr. Det finns för mycket omständigheter som talar emot den.
Jag känner förakt för alla de männsikor som går runt med solglasögon eller keps inomhus och försöker efterlika någon kändis som de satt som ideal. Vad är det att eftersträva? Och ännu värre, varför ska de just eftersträva DET hos dem? Varför försöker de istället inte eftersträva de bra sidorna hos dem, som att de nått sina mål?
Jag håller med Raskolnikov i Brott och Straff och anser att hans tes om att en del männsikor måste begå brott för att nå sina mål. Äntligen finner jag boken givande.
Jag har upptäckt att trots de 40 åren mellan mig och Birgit (anställd fotograf på Fotoateljen) känns det som om vi befinner oss på samma nivå. Vi kan föra samtal som är oerhört mycket mer givande än något samtal med de flesta, för mig, jämnåriga. Vi har naturligtvis även diskuterat detta och en slutsats vi drog var att ett gemensamt intresse ger en möjlighet att mötas på ett sätt som två helt olika männsikor aldrig skulle kunnat. Å andra sidan diksuterar vi under våra pratstunder inte särskilt mycket foto.
Igår var jag och Bintou ute och åkte tunnelbana och samtalet vi höll löd ungefär såhär:
- Det skulle vara drygt om jag dog genom att bli uppäten av ett djur.
- De ser nog ingen skillnad mellan dig och vilken annan människa, som helst, vegetarian eller inte.
Jag drömmer mycket mardrömmar här. Inatt drömde jag att än av mina vänner begick självmord genom att skära upp sig själv och dra ut sina egna inälvor.
Jag vet nu två av mina 19-års presenter vilket känns lite tråkigt, jag är väldigt förtjust i överraskningar. Jag uppskattar båda, fast den andra ser jag mer framemot än den andra.
