Poison oak.
Så himla tuff och hård. Kanske lite väl känslo kall, eller, desperata försök att utstråla det? Det var jag.
Tiden hinner ikapp och allt tragiskt den ekonomiska krisen bär med sig drabbar även oss. Ronny förlorar jobbet och mammas nervositet smittar av sig.
Förutom nervösa sammanbrott i form av listor och krypande i benen så står jag mig bra. Man skulle nästan kunna säga att jag blivit befodrad. Går på mötet var 14:e dag, är utnämnd sekreterare av chefen och kommer från och med imorgon vara en del av ett självständigt team på min arbetsplats. Givetvis får jag inte bättre betalt, men jag ser det som en arbetsförmån att sitta på möte och pimpla kaffe i en dryg timma och få den betald.
I helgen kommer söta svärfar och jag känner ett tungt ok tynga mina beniga axlar. Självklart måste lägenheten vara tiptop; den ska utstråla ordentlighet, annars är jag inte nöjd! Internet har jag till och med betalat! Telefonerade mamma Anna i desperation då jag upptäckte att vi inte har matchande handdukar i badrummet. Som sig bör kom hon med en genialisk lösning; hemtex handduksrea! Dock kom min pojkvän hem innan jag hann skrida till verket och sjänkte lugn till min oroliga själ. Svärfar kommer ju inte hit för sakligt granska vår lägenhet, han kommer ju för att träffa oss med alla våra skavanker och ovanor!
Theo spelar på min synt. Han har övat, det hörs! Jag ska bege mig.
Teenage kicks.
Idag och igår har jag bara känt mig kall och grå. Tom och orolig. Förskräcklig.
Jag lyssnar på placebo. Jag prydde handleden med den latinska översättningen av "jag skall behaga" då det är så jag känner mig, men jag kan inte förneka att ordet har mer innebörd för mig än så. Placebo är min uppväxt. Backgrundsmelodin till min blomning, min rening, min tröst, min tonårsförälskelse. Andra handleden skola även den prydas så småning om, med motsatsen. "Jag skall skada" är en annan del av mig, en avskyvärd sådan jag helst inte vill kännas vid men när de erkändaste av psykoanalytiker säger "acceptera dina känslor ty de är en del av dig och genom detta når du inre ro" så har jag ju inget annat val.
Jag erkänner, jag är nere. Dagarna går upp och ner. Tack och lov är dalarna och topparna mindre markanta nu förtiden. Men en del av min vakna tid sliter och river inuti. Botemedlet är Alex, han gör mig lycklig och läker mina sår.
Målet är förutom Alexander det som driver mig. Framtiden är ljus och jag har trevliga händelser och möten som stundar. Tills dess ska jag måla.
