hokkaido

Emmaboda stundar. Mitt enda nöje den här sommaren. Dekadansen är ett faktum då jag planerar att pokulera rom, öl och vin. Jag har lärt mig av mina tidigare festival misstag vilket

varit att endast bringa en sorts alkoholhaltig dryck. Att förtära 6 liter vin är enformigt, speciellt om det är ett tyskt blaskigt sådant. Det bästa kommer dock inte vara själva kalaset i sig. Det är att få spendera flertalet trevliga dagar i rad med min käraste utan att behöva bry sig ett dyft om verkligheten som innefattar kneg och alla dess baksidor.

   Jag borde packa just nu, men jag ids inte. För tillfället har jag en drös tvätt i maskinen och den ansträngningen får räcka åtminstone en stund framöver.

   Annars rullar lägenhetssökandet på och det ser ut som om molnen börjar skingras. Alexs chef ska flytta och frågade, löst måste tilläggas, om inte vi var intresserade. Dock vet vi ju inte hur stor lägenheten är, om han får hyra ut den i andra hand osv. Förutom den har vi anmält oss på en döds fräsch 3:a á 79 m², endast 4km från Möllan. Med endast 70 intresseanmälda, varav jag och Alexs utgör 2 av dem, kanske vi har en chans. Den har legat uppe i 2 veckor nu och jag ser det som ett gott tecken. HÅLL TUMMARNA!

   Förutom det har en idiot triumferat med sina sämsta sidor så till den milda grad att jag inte finner ord för det. Mer bör inte nämnas över Internet, men jag kan inte nog förvånas över idiotin i allt den pojken gör!

   NU ska jag börja packa, på riktigt. Dock har jag inte den blekaste aning om vad jag ska ha med mig eller på mig. Får kolla på gamla foton över läckra outfits. Fast å andra sidan är jag inte så uppdaterad på den fronten... Den senaste tiden har jag ju som bekant spenderat utan en kamera. Det ska bli skönt att få en snart. Tillbaka till outfits, jag är inte särskilt sugen på panda-outfits från forna tider, det har jag växt ifrån sorgligt nog. Det får bli som det blir helt enkelt.

SLUT

Jag gjorde det! Jag ringde upp Jasmina på Just Like Mamas och sökte jobbet! Jag har blivit så modig på senaste att det är helt otroligt! Fast det är ju iof ganska påtvingat, modet alltså. Eller det kanske inte är mod ens en gång, det är väll mer överlevnadsinstinkt. Jag menar, som nybliven vuxen måste man ju göra sådant för att komma någonstans utanför föräldrarnas trygga väggar.

   Ideligen trycker jag på nästa låt-knappen på tangentbordet. Musiken på vår dator är så undermålig att jag inte finner någon ro här framför datorn. Fast samma fenomen uppträder när jag lyssnar på min mp3. jag är utled på all musik som jag känner till eller har tillgång till, jag vill finna något nytt och exotiskt. Något som får mina hårstrån att resa sig av obeskrivbart välbehag. Så som Beirut fick det att kännas inom mig i början.

2 par prydliga, men samtidigt å så eggande, BHar fann jag idag på Twilfit, varav en av dem i den unika storleken 70 E. De skall imorgon stå för sitt eldprov, pojkvännen. Om de klarar de ska de sedan i tur och ordning få omfamna min byst.  

   Kväll för mig själv, njuter mer av dag för mig själv. Nätterna känns urholkade och isande ensliga utan någon att dela dem med. Dock leder tristessen över dem till oväntad nytta. Har tagit mig an ett medlemskap på den brukbara hemsidan ams.se och sedan registrerat all den ytliga fakta mina framtida arbetsgivare kan komma att finna intressanta om mig. Jag hade hällre fyllt i ett tomt fält än deras strikta rutor där allt är ordnat för att göra det så enkelt, men samtidigt bristfälligt, som möjligt. Imorgon, eller iaf snarligen, bär det av till ett av deras kontor med arbetsbevis och betyg under armen. Ytterliggare något jag kan bocka av på listan för vuxenlivets inträdande. Återstår gör tyvärr lägenhetsfinnande.

   Nu bär det för mig av till drömmarnas land, men innan jag tar mig dit ska jag färga nattmörkret med mysteriet kring Laura Palmers mördare.

Att stå naken inför någon med vartenda klädesplagg på, gör ont. Skammen slår sina vassa klor i en så att det uppstår skrapljud mot det blottade skelettet som ens själ är förankrad vid. Utan hud är det svårt att dölja allt det dåliga man gömt någonstans där ingen annan än själv kan ana dess existens.

   Imorse mötte jag min blick i spegeln då jag var i full gång med morgonbestyren och stannade upp. Jag granskade mig själv med min bångstyriga morgonlugg och tänkte: inte en dag till. Tanken på att städa, eller rättare sagt befinna sig, de 8 timmar de ska ta mig att utföra mina arbetsuppgifter, efterlämnade en bitter smak i min mun. Dock har jag inget annat val nu då "storstädningen" är igång och två andra kvinnor från städ befinner sig på samma arbetsplats som jag. Inte för att jag tror att dessa två skulle vara utsända spioner å min chefs vägnar, men jag tar inte risken att bli påkommen. Då det är trånad efter arbetsdagens slut blandat med tristessen som kommer med att göra det långsamt som driver mig att städa 2 timmar snabbare än ordinarie städtant och inte slarv så anser jag mig inte skyldig till något fel. Jag får gömma böcker på toaletterna för att slå ihjäl lite dötid, även om jag bra gärna spenderat tiden på annat håll..

   För att försäkra mig om en sista dag med möjligheten att få betalt för ingenting har jag fyllt toaletterna på Öppenpsyk med abnorma mängder toapapper, pappershanddukar och plastmuggar. En uppgift mindre att utföra ger mig garanterat mer tid att spendera på något vettigare.

  Under helgen kan jag ha trillat över ett cafe-jobb i Malmö. Om det visar sig att det var tomt fyllesnack blir jag måttligt besviken, man ska aldrig ge en dåre hopp. Om detta är ett vedertaget uttryck är jag inte helt på det klara med, men det borde vara det för det är kloka ord.

    Allting är så himla krångligt på internet att det tar mig offantligt långt tid att utföra de enklaste av tjänster. Som att registrera en e-faktura för mina framtida 3-räkningar eller försöka luska ut hur många poäng jag samlat ihop hos SJ. 

    Av någon outgrundlig anledning har jag utvecklat en sorts fobi för att cykla. Fobi kanske är fel ord, men jag får bilder i huvudet när jag cyklar som påminner oförskämt mycket om saker de berättade för oss på dagis. De berättade om en dam som cyklat utan hjälm och cyklat på en sten som fått cykeln att välta åt sidan vilket ledde till att hon slog tinningen i en minimalisk sten och dog på fläcken. Detta ledde till att när jag igår faktiskt trillade började gråta och skaka som ett asplöv trots att jag inte slog mig. Hade Aalex inte varit där och kramat om mig hade jag säkert blivit hysterisk och inte kunnat cykla mer på hela dagen. Skrämselpropagandan förstör mer än den gynnar.

Idag hände något oväntat. Efter att ha avslutat arbetsveckan begav jag mig till min kära pojkväns boning för att spendera en stund med mig själv. Det första som möter min blick när jag öppnar dörren är det som väckte min förvåning. På golvet ligger ett brev som det även står mitt namn skrivet på(!). Mycket underligt, och jag fick verkligen stålsätta mig för att stå emot den oerhörda nyfikenhet som drabbade mig. Nu har jag dock fått reda på brevets innehåll, en dop inbjudan.

    Lägenheten påminner för tillfället om ett Simpsons avsnitt då familjen lånar Ned Fladers sommarstuga och möts av ett hav av post-it's-lappar. Dock är våra lite mer kärleksfulla med nedkluddade hjärtan och diverse annat mysigt.

   Med en vinare, grillning och gott sällskap som öppning på denna fredagskväll kan det ju förhoppningsvis bara bli bra.

Min största bedrift hittills under dagen är att jag cyklat om en traktor. Visserligen var det i nedförsbacke, men jag lyckades även vara snäppet före den i uppförsbacken som kom direkt efter.

   Under helgen kommer Dante hem till Halmstad. Det ska bli underligt och förhoppningsvis även angenämt att träffa honom. Jag har inte sett honom sen i julas och vi har knappt språkats sedan dess för den delen häller.

   Gårdagskvällen veg jag åt klättring. Det gick kolossalt dåligt och givetvis sjönk mitt humör till olidligt låga nivåer liksom det alltid gör när något bär mig emot. Dock klarade jag en del av ett problem som jag tidigare inte kommit förbi. Det bär tilläggas att jag klarade det på första försöket. Om jag bara hade haft tålamodet till att fortsätta kanske jag hade klarat hela problemet.

   Jag är nu på väg till Aalex för att lägga mig i badet med en mycket god bok, nämligen Den vidunderliga kärlekens historia. Min man har en tendens att rekommendera de bästa av böcker, till min lycka. Jag ska fylla min lägenhet med skatter i bokform och inför rätta en läshörna á la amerikanska filmer. Sen ska jag låt dagarna förflyta i världar och i liv som bara existerar på papper och i mitt huvud.

   Igår införskaffade jag mig ett par jeans i storlek 24. detta är jag oerhört nöjd med av flertalet anledningar; dels för att priset för dem endast uppgick i den ringa summan 98 riksdaler, dels för att jag tröttnat på mina andra byxor och länge suktat efter ett par nya, och sen givetvis även för att jag kom in i ett par 24:or (till min stora förvåning då jag brukar ha storlek 27).

   Min nya portabla telefon, eller som det i folkmun kallas, mobil, är himmelsk. Det underlättar att kunna nås utan att ha tillgång till ett vägguttag och elektricitet. Givetvis höll batteriet inte så länge som lovat, men det duger gott och väl ändå.

  Nu ska jag fly man ur huse för jag och mamma är gramse på varandra och jag är inte ett dugg sugen på att plocka ur diskmaskinen som jag säkerligen kommer ombedjas göra. Sådana hushållsnära sysslor får jag pyssla med på jobbet så till den grad att det räcker och blir över. Jag ska istället spendera min närmaste timme i ett badkar i en lägenhet 5 minuters cykelväg härifrån och bara rå om mig själv. Mobilen ska jag se till att den finns i närheten så att jag kan meZZa med baby som befinner sig någonstans i Skåneland och sliter. Hej hopp gummi snopp!