hokkaido

Gårdagens våldsamma intrång av förtvivlan i min själ har satt sina spår. Den har lämnat en tungsinthet efter sig som svider och ömmar. Men jag misströstar icke! Som slav under mina egna visdomsord har jag sökt jobb och ska ta mig an ett långkok vilket förhoppningsvis resulterar i en utsökt gryta. Helgen ska spenderas i romantikens tecken med levande ljus, bio och utflykt. Jag ska förskjuta de fientliga känslorna av bedrövelse, och låta mig fyllas av kärleken. Idag är faktiskt en bättre dag, jag känner mig starkare.
Idag besökte jag mamma tandläkarn som gjorde mina tänder skinande blanka. Det känns skönt att ha ett bländade leende att stoltsera med, när allt annat som är jag känns odugligt.

*ett pling på dörrklockan avbryter*

Jaha, där ser man. Det var posten som skulle kolla hur trög vår brevlåda var att öppna.
Var var jag nu? Jag kommer inte ihåg. Ska spendera den närmaste timmen tillsammans med Sims 3 och mina fiktiva barn. Därefter ska jag slava under mig själv igen. Känslan som kommer efter man utfört något vettigt får mig att tycka bättre om mig själv. Känslan av att duktighet. Den ska hjälpa mig stå emot eländet.

Om jag häromdagen föll handlöst har jag idag nåt marken. Sönderslagen, i bitar, förvriden av smärtan. Jag önskar jag kunde vara stark, se förbi allt fult. Tänka på den ljusa inte allt för avlägsna framtiden. Varför kan jag inte det? Varför kan jag inte förmå mig att överstiga denna förtvivlan som lamslår mig? Hur kan jag låta en dålig dag slå ner mig såhär? Försöker ta tag i allt det där jobbiga. Jag måste få ett slut på den här skiten nu och jag antar att slutet kommer när jag knutit ihop alla lösa trådar i mitt liv. De bara hänger där, hånar mig med sin intighet. Jag är så rädd, så rädd för att gå in i dvala igen. Att orken inte ska räcka till mer än att sörja.

Jag måste göra som Jim Carry i Yes man. Säg ja till allt. Bra saker kommer, bara man gör Något. Jag måste ge dem möjlighet att hitta mig. Fast just nu känns det som en omöjlighet.

Då jobben idag lyser med sin frånvaro tänker jag ägna min nu lediga stund åt inget mindre än lite fotoredigering från helgens eskapader samt min nyfunna glädjeämne; Sims 3.

Idag skrev Herr Doktorn ut sömntabletter åt mig. Härligt, nu kanske jag kan somna. Jag har inte sovit mer än 3 timmar i natt och är således helt slut.

Rädsla. Det har slagit mig att den styr mig mer än jag tidigare trott. Imorse kom en kille fram till mig runt 6 snåret. Instinktivt avsökte jag området runtomkring mig. Pulsen ökade när jag insåg att ingen fanns till undsättning och killen som i mitt huvud var en potentiell våldtäktsman, alternativt rånare, närmade sig. Jag sökte desperat efter lösningar medans han kom allt närmare. Skulle jag springa? Skulle jag ge honom en pungspark? När killen väl kom fram visade det sig att han varken var våldtäktsman eller rånare. Han var väldigt trevlig och ville bara veta hur mycket klockan var och som tack fick jag en cigg. Min stora fråga är; Hur kommer jag förbi rädslan? Under en diskussion om fördomar kom jag, Kerstin och Mr Kok fram till att fördomar inte går att eliminera. De finns där, inprogrammerade, och det bästa man kan göra är att försöka se förbi dem. Att låta föremålet för ens förutfattade meningar få en ärlig chans att visa sitt rätta jag. Hur gör man då med instinktiv rädsla? Går det att applicera samma lösning? Eller är rädslan trots sin otrevliga karaktär tyvärr nödvändig? Jag menar, rädslan gör mig beredd i sådana situationer. Jag hade ju kunnat ha otur och hamna på fel plats vid fel tillfälle och sen bli tjejen andra läser om i tidningen som blev brutalt misshandlad och till råga på allt även våldtagen. Jag vill tro att rädslan inte är nödvändig. Jag vill kunna gå ut utan att vara rädd eller behöva tro det värsta om en kille som bara vill fråga om tiden. Jag förbannar alla de som utför dessa illdåd! Det är inte bara offren som blir lidande, alla berörs av det på ett eller annat sätt. Och vår urbota dumma lagstiftning som gör åtal svårt, det orkar jag inte ens uttala mig om.

Nu ska jag försöka sova, utan tabletter.

Juno! Världens finaste, mysigaste, bästaste, underbaraste film!

Juno är min nya idol.

Lugn lördag. Det är skönt, man behöver komma ifrån stressen. Ska hem till mamma om en timme och lägga på mig lite. Det är så skönt att komma hem till mamma. Man får mat, trevligt sällskap och alla tv-kanaler man kan drömma om.
   Jag och mamma var på Max idag och åt pommes. Jag började bråka med en påfrestande herre som trängde sig i kön. Eller bråka, jag informerade honom om att det faktiskt var min lilla tur och att jag inte tänkte finna mig i att han trängt sig. Det gillades inte. Under hela min beställning stod han med sina manliga kollegor och snackade skit om mig. Så mogna och hövliga är män i kostym.
   Idag trillade jag över ett av mina favoritband som av någon underlig anledning totalt fallit in i glömskans täta dimmor. Fischerspooner är bra, det är glatt, fartfyllt. Precis som jag. Dessvärre har jag en litet hum om varför jag lät förtränga dem; minnen.

Nu ska jag göra mig redo att bege mig.

Det här har varit en riktig piss dag. Det var riktigt tungt att komma upp till jobbet imorse, och när jag väl var där så skar jag upp fingret. Olyckan var ganska onödig och borde inte skett, för metall-lister ska inte sticka ut från väggen! Först gick jag till min favorit sjuksköterska, Kerstin, och bad om plåster. Hon gjorde rent det och satte omsorgsfullt på ett plåster trots att det var stressigt för henne med en massa patienter som väntade för att få komma in på labb. Några minuter senare börjar jag inse att ett plåster inte riktigt räcker, för det hade blött igenom det. Jag går återigen in till Kerstin som tar in mig i ett enskilt rum för lägga om det. Med plåstret borta konstaterar hon att det behövs sys, vilket blev aningen för mycket för mig. Där står jag, med min läkarfobi och ett sjukt läskigt och blodigt sår på fingret som ska sys. Givetvis känner jag hur det svartnar för ögonen och jag håller på att svimma för ett LITET JÄVLA SÅR PÅ FINGRET. Tack och lov slapp jag sy, det tejpades ihop istället och jag gick därifrån vimmelkantig med en känsla av skam för mitt mesiga uppträdande. Den här händelsen ville inte släppa mig sen, från fingret spred sig en infekterad känsla genom kroppen och jag har varit ledsen sen dess.
   Den här dagen har jag försökt sova bort. Men dessvärre plågade min duktighet mig och tvingade mig upp ur den varma sköna sängen för att söka jobb. Detta visade sig onödigt då det inte fanns något nytt jobb på Platsbanken att söka för mig och jag har slut på idéer över potentiella arbetsgivare. Nu ska jag lägga mig igen om kolla på Sex and the city. Det känns som om det är det bästa jag kan göra en dag som den här. Jag önskar att baby var nära mig nu. Att han höll om mig och gjorde så allt kändes bra igen. Så som bara han kan.
  

Jag börjar tappa hoppet en aning. När jag började söka jobb och skrev in mig på arbetsförmedlingen var jag ganska optimistisk. 25 jobb sökta och 3 veckor senare är jag istället lite vemodig.  Mina enorma prestationer har endast resulterat i följande; 3 någorlunda positiva svar (Vi hör av oss…) och 2 negativa (Du var tyvärr inte den vi sökte…). 5 av 25, förstår ni att det endast är 2% av mitt slit som ens fått gehör!  Det är ingen rolig känsla att bli nobbad när man visar sin bästa sida. Alla ni som tror att arbetslösa människor är bidragssökande soffpotatisar, ni tror fel!
   Förutom att tappa hoppet en aning har jag idag tänkt på glasögon. Och inte vilka glasögon som helst, utan glasögonen med stort G. Igår när jag och Bintou fönstershoppade hittade jag världens perfektaste glasögon! Jag skulle behöva nya brillor, mina nuvarande är 3½ år gamla. De är inte slitna eller så, bara otroligt tråkiga. Så tråkiga att jag aldrig sätter min fot utanför lägenheten med dem på mig. Men det är dyrt med glasögon och jag känner inte riktigt för att bränna 4000kr på något jag uppenbarligen klarar mig någorlunda bra utan. Fast de var så eleganta, så propra men samtidigt så jag! Åh…
   Idag på biblioteket fes en kvinna. Det var väldigt underligt alltihopa. Jag och hon stod i kö för korttidsdatorerna. När vi stått där en stund så hände det. Hon la av en riktigt blöt och ljudlig än. Eller, den kanske inte var så ljudlig, men fisar har en tendens att överrösta alla andra ljud. Givetvis vände sig alla om för att försäkra sig om att det verkligen varit en fis de hört. Så där står jag och hon, i centrum av alla blickar. Då vänder hon på klacken och går. Förhoppningsvis misstänkte ingen mig, tänkte jag och tyckte samtidigt lite synd om kvinnan.
   Det sämsta på hela dagen var när jag glömde mitt utmärkta pappersrör (som skulle verka som ben till min piñata) på Cubus. Tyvärr kunde jag inte förmå mig att gå tillbaka och fråga efter det. Synd, nu får jag vänta några dagar till för att slutföra papier maché-projektet. Nej, det sämsta var när jag tittade på sista avsnittet av Greys Anatomy och insåg att jag måste vänta ända tills den 24 september för att få reda på hur det ska gå för Izzie och George!

Jag har varit så otroligt sysselsatt de senaste dagarna att jag inte hunnit skriva! Tänka sig. Jag har:
-spenderat dagen med Bintou
-påbörjat ett papier maché-projekt (mer om det kommer sen! bilder och allt.)
-cyklat 2 mil
-varit på Lee Miller-utställning(anledningen till varför vi cyklade 2 mil, det var sista dagen för utställningen!)
-hittat kantareller
-ätit kantareller
-druckit öl med peter
-kollat massvis med film och serier
-spelat yatzy
-tagit massvis med fina fotografier

Någon dag här snart kommer ett mer givande och innehållsrikt inlägg. Nu ska jag redigera bilder. CIAO.

Jag provade att laga vegansk kladdkaka. Den blev smaskens! Här är receptet:


Ingredienser:
100g mjölkfritt margarin
2 no-egg (2 msk no-egg, 4 msk vatten)
3 dl socker
2 dl vetemjöl
3 msk kakao
1 msk vanilinsocker
ca 2 msk olja

Sätt ugnen på 175 grader. Smält margarinet, smörj en form. Blanda ihop no-egg med en handvisp i en stor bunke. Häll sockret i no-egg-blandningen och vispa med elvisp. Rör ihop de torra ingredienserna i en ny bunke, och häll sedan över dessa i no-egg/sockersmeten. Sist tillsätter du det smälta margarinet och oljan. (Oljan hade jag i då jag upplever att bakverk lätt blir lite torra när man har no-egg i istället för vanliga ägg. Det kanske fungerar utan oljan, men jag tyckte det gjorde den smarrig och fet). Låt stå mitt i ugnen ca 25-35 minuter. Låt svalna så att den stelnar en aning innan du serverar den. Jag serverade den med Togulines vaniljglass, dödsmarrigt!



TIPS: Häll i lite kokos i smeten! Jag "bröade" formen med kokos. Frukt är jätte gott till, t ex ananas och mango, det ger lite färg till kakan också.