Förtvivlan som lamslår.
Om jag häromdagen föll handlöst har jag idag nåt marken. Sönderslagen, i bitar, förvriden av smärtan. Jag önskar jag kunde vara stark, se förbi allt fult. Tänka på den ljusa inte allt för avlägsna framtiden. Varför kan jag inte det? Varför kan jag inte förmå mig att överstiga denna förtvivlan som lamslår mig? Hur kan jag låta en dålig dag slå ner mig såhär? Försöker ta tag i allt det där jobbiga. Jag måste få ett slut på den här skiten nu och jag antar att slutet kommer när jag knutit ihop alla lösa trådar i mitt liv. De bara hänger där, hånar mig med sin intighet. Jag är så rädd, så rädd för att gå in i dvala igen. Att orken inte ska räcka till mer än att sörja.
Jag måste göra som Jim Carry i Yes man. Säg ja till allt. Bra saker kommer, bara man gör Något. Jag måste ge dem möjlighet att hitta mig. Fast just nu känns det som en omöjlighet.
