hokkaido

Idag har jag funderat och diskuterat fram och tillbaka med mig själv i badet om ensamhet. En väninna visade sig idag välja en energikrävande ”ge-och-få-ingenting-tillbaka”-vänskap framför den fruktade ensamheten. Men vad får vi egentligen ut av sådana enkelspåriga relationer? Eller den stora frågan; får vi inte ut mer av ensamheten? Vad är det för mening med att försöka bevara en vänskap/relation som man inte tycks få något annat än sällskap tillbaka i? Vi har nog alla stött på den och råkat ut för den, kompisen eller älskaren som allt som oftast är väldigt charmerande och underhållande men som inte tycks kunna ge något utöver det tillbaka. Någon som tycks ta mer av oss än vad vi någonsin kommer få ut av dem. I vissa fall kan detta tagande handla om tid, andra om pengar. Jag pratar om människor man antas ställa upp för men som inte har vett nog att förstå eller ge när fallet är det omvända. Mitt personliga ställningstagande i frågan om ensamheten är att föredra är för tillfället; ja. Vår tid är inte evig, och jag tänker inte ödsla min på enformiga förbindelser som i slutändan resulterar i besvikelse. För det är vad ovannämnda relationer gör. En sak har jag under mitt 20-åriga liv lärt mig; människor går inte att förändra (eller i vart fall inte helt och hållet). Se bara till dig själv, har inte du försökt förbättra dig själv på något sett och vart ledde det? Nej, just det, inte särskilt långt. Jag tror att våra särskiljande personlighetsdrag, de som gör att just du är du och jag är jag, inte går att förändra. Möjligtvis kan man modifiera dem en aning, men man kan aldrig helt radera dem. Likadant är det med värderingar. I mitt fall har det visat sig att de med liknande egenskaper samt värderingar är de som är värda att hålla fast vid. De som förstår vad du pratar om. Jag väljer hellre ett fåtal människor som får stå mig in på livet och en smula ensamhet framför att omge mig själv med ett överflöd av vänner som jag inte får någonting utav. Givetvis kan enklare relationer vara trevliga, men jag vill känna en sorts band med mina vänner och älskade. Kunna diskutera livets stora dilemman, kunna utvecklas, kunna lita på personen finns där om jag tappat greppet om tillvaron. De flesta enklare relationer kommer man aldrig till det stadiet med eftersom man inte törs lita på eller öppna sig för en person som man inte tror förstår.

Ensamheten kan säkert vara skrämmande och hemsk när man inte valt den själv. Men förhoppningsvis varar den inte för alltid. Som allt annat i livet blir allt vad man själv gör det till. Hela livet bjuds man på möjligheter att hitta nya kamrater, det gäller bara att ta dem. Tid spenderad ensam är tid du kan forma som du vill. Summasummarum; ingen ska få slösa bort min värdefulla tid på meningslösheter förutom jag själv. Jag tänker inte klistra fast mig vid långvariga vänskapsband om de existerar av enbart av den anledningen. Nyvunna kan vara minst lika givande! Min tid vill jag spendera med de som ger mig något. Som Alexander. Resterande tid spenderar jag gladeligen med mig själv.

Så var ledigheten slut. Igen. Var gång lugnet slagit sig till ro i min stressade själ rycks det upp från rötterna av verklighetens kalla järnhand. Verkligheten innebär för mig, liksom för många andra, arbete. Förhoppningsvis besitter framtiden ljusare arbetsutsikter för mig, mina krav är enkla. Ett jobb ditt jag kan gå utan en klump i magen och gå hem utan vrede.

Förberedelserna för resan är i full gång. Vaccineringen är i princip avklarad, ryggsäck har inhandlat samt pengar stapplats på hög. Varje dag rycks ett av de gula bladen på vår hemmagjorda nedräkningskalander ner och varje dag känns lättare med vetskapen om att jag tagit mig ett steg närmre mitt mål.

Jag har varit dålig på att skriva. Orken har inte räckt till sådant överflöd som att dela med sig av sina tankar. Idag skriver jag för att jag känner att jag måste. John var på besök. Vi diskuterade impulsivitet. En väldigt fin egenskap, anser jag. Eller, om den besätts av rätt person måste jag tillägga. Jag önskar att jag var impulsivare, att jag tog var dag för sig och slängde mig handlöst ut i nya äventyr. Dock är jag dessvärre något begränsad av arbete, eller rättare sagt, pengar. Ekonomin begränsar människan. Jag tror alla djupt inne besitter nyfikenhet för sin omvärld, men många tvingas kväva sin upptecknads lysta för vardagliga dilemman så som arbete, studier osv. Dessa vardagliga dilemman grundar sig i det som världen tycks kretsar kring; pengar. Hur frångår vi det? Är det utopiskt att tänka sig en värld där människor slipper gå till jobb de vantrivs på för att sedan knappt ha råd till brödfödan? Är det vansinnigt att föreställa sig en värld där var människa drivs av personlig utveckling och sin omvärlds välbefinnande istället för att drivas av materiel rikedom? Jag tror vi lärt oss förknippa pengar med lycka.  Vi förväntar oss att vi så fort vi nått chefsposition och bor i en lyxvilla blir lyckliga. Jag tror lycka är materialismens raka motsatts. Lycka är en känsla, och en sådan omvälvande känsla av välbefinnande kan inte ett föremål få oss att känna. Upplevelser och andra människor där emot, där har vi nyckeln. Och där kommer jag utsökt in på impulsiviteten igen.  Nyckeln till min personliga lycka ligger i impulsiviteten. Att inte strukturera mitt liv efter jobbet utan vise versa.  Att arbetet är en del av livet, inte hela. Freud sa att hälsa är förmåga till kärlek och arbete.    Jag tror arbete är bra för människan, det ger oss möjlighet att integrera med andra, det ger oss möjligheter att utvecklas och upptäcka nya saker. Men när arbetet styr all vår tid och inskränker på oss som person kan vi inte må bra. Jag kan inte bli lycklig utan att få rum att uppleva en värld utanför arbetets fyra väggar, utan att få spendera tid med dem som ligger mig varmast om hjärtat. Impulsiviteten skulle öppna dörrar för äventyr. De människor jag känner som har varit med om riktigt spännande och intressanta saker är de som är impulsiva. De som har möjlighet till det är de som har ekonomisk frihet, eller i vissa fall, de som inte har vett eller inte känner rädsla. Jag är rädd. Rädd för att stå där utan ett ruttet lingon och hamna på gatan, därför går jag till mitt arbete och förtränger impulsiviteten. Låter lyckan vänta tills den dagen jag har en fullproppad plånbok och är försäkrad till tänderna. Då, ger jag mig ut och upplever precis på det sättet jag förväntas. När jag är en del av ekonomins ekorrhjul.