hokkaido

Idag har jag funderat och diskuterat fram och tillbaka med mig själv i badet om ensamhet. En väninna visade sig idag välja en energikrävande ”ge-och-få-ingenting-tillbaka”-vänskap framför den fruktade ensamheten. Men vad får vi egentligen ut av sådana enkelspåriga relationer? Eller den stora frågan; får vi inte ut mer av ensamheten? Vad är det för mening med att försöka bevara en vänskap/relation som man inte tycks få något annat än sällskap tillbaka i? Vi har nog alla stött på den och råkat ut för den, kompisen eller älskaren som allt som oftast är väldigt charmerande och underhållande men som inte tycks kunna ge något utöver det tillbaka. Någon som tycks ta mer av oss än vad vi någonsin kommer få ut av dem. I vissa fall kan detta tagande handla om tid, andra om pengar. Jag pratar om människor man antas ställa upp för men som inte har vett nog att förstå eller ge när fallet är det omvända. Mitt personliga ställningstagande i frågan om ensamheten är att föredra är för tillfället; ja. Vår tid är inte evig, och jag tänker inte ödsla min på enformiga förbindelser som i slutändan resulterar i besvikelse. För det är vad ovannämnda relationer gör. En sak har jag under mitt 20-åriga liv lärt mig; människor går inte att förändra (eller i vart fall inte helt och hållet). Se bara till dig själv, har inte du försökt förbättra dig själv på något sett och vart ledde det? Nej, just det, inte särskilt långt. Jag tror att våra särskiljande personlighetsdrag, de som gör att just du är du och jag är jag, inte går att förändra. Möjligtvis kan man modifiera dem en aning, men man kan aldrig helt radera dem. Likadant är det med värderingar. I mitt fall har det visat sig att de med liknande egenskaper samt värderingar är de som är värda att hålla fast vid. De som förstår vad du pratar om. Jag väljer hellre ett fåtal människor som får stå mig in på livet och en smula ensamhet framför att omge mig själv med ett överflöd av vänner som jag inte får någonting utav. Givetvis kan enklare relationer vara trevliga, men jag vill känna en sorts band med mina vänner och älskade. Kunna diskutera livets stora dilemman, kunna utvecklas, kunna lita på personen finns där om jag tappat greppet om tillvaron. De flesta enklare relationer kommer man aldrig till det stadiet med eftersom man inte törs lita på eller öppna sig för en person som man inte tror förstår.

Ensamheten kan säkert vara skrämmande och hemsk när man inte valt den själv. Men förhoppningsvis varar den inte för alltid. Som allt annat i livet blir allt vad man själv gör det till. Hela livet bjuds man på möjligheter att hitta nya kamrater, det gäller bara att ta dem. Tid spenderad ensam är tid du kan forma som du vill. Summasummarum; ingen ska få slösa bort min värdefulla tid på meningslösheter förutom jag själv. Jag tänker inte klistra fast mig vid långvariga vänskapsband om de existerar av enbart av den anledningen. Nyvunna kan vara minst lika givande! Min tid vill jag spendera med de som ger mig något. Som Alexander. Resterande tid spenderar jag gladeligen med mig själv.