Whiskey daredevil.
NU SKA JAG SUPA MED SUPER PETER OCH PEPPKERSTIN OCH SUPER HERO ALEX! mm. HAVE SO FUCKING FUN!
THANK GOD IT'S FRIDAY!
Drowning by numbers.
Kerstin med hålet och Mr Kok kom på besök igår. Det var mysigt och precis vad jag behövde. Vi diskuterade livligt, drack te och rökte cigg. Jag har saknat dem.
Idag är jag trött, så det blir inte så mycket skrivande. Det har varit en dålig dag, ganska innehållslös. Jag tror det beror på att jag inte träffat Alex på hela dagen, och kommer inte träffa honom för den delen heller. Men imorgon, mina damer och herrar, då ska ni få se på annat! Då ska jag rycka upp mig!
Skär bort min otillräcklighet.
Det är vad jag ägnat det senaste halvåret åt. Korrigering, året. Det slår mig just i skrivande stund, har jag befunnit mig i en utdragen mildare depression? För tillfället känns det som något jag kan likna vid en revelation, eller enklare, att ha brutit med någon. När man är i ett dåligt förhållande har man känslan av att något är fel dovt surrande i det fördolda, men det är först när man gjort slut som man öppnar ögonen och ser hur mycket brister som fanns. Det gör separationen till en lättnad. Den senaste veckans har jag nog nosat på det här, men det är först nu jag ser. Det senaste året har jag inte levt, jag har inte varit mig själv. Jag har satt jobbet framför min pojkvän, mina vänner, mitt liv. Driven av någon sorts jakt på trygghet, i ekonomisk form. Jag har sparat, och sparat, och sparat för att nå målet med den förlösande Asienresan. Men har det varit värt det? När jag ställer mig frågan nu när jag står utanför hetsen, så är svaret nej. Jag vet att jag ställt mig frågan innan också, när jag var mitt upp i det, och då var svaret ja, men jag hade så fel. Till mitt försvar har jag inte haft någon trygg punkt i livet, jag har ingen att vända mig till när allt går snett. Jag har Alex, givetvis, men jag är för stolt. Självstädig, oberoende. Det har varit mitt strävande de senaste 2,5 åren. Det är inte lätt att sänka garden då och be om hjälp. Det är svårt att släppa taget när man har ett behov av total kontroll. Förtröstan, livslust fyller mig. Jag ska dra lärdom av mitt misstag, jag ska be om ursäkt till Alex, och mig själv.
Befrielse.
Dreams of a place with a better selection.
Måndags morgon. 05:10 Jag övervinner mig själv när jag pallrar mig upp ur sängen för att göra mig redo att gå till ett jobb jag avskyr. Klockan 10:32 tvingar jag mig själv att slå siffrorna som kopplar mig till min chef. Ett lättande besked, arbetsdagen är slut, jag behövs inte mer. Ängsligt slår jag in nästa nummer på min telefon - Anna-Lena på skattekontoret i Malmö. Som vanligt möts jag av en telefonsvare. Jag frågar mig själv "Kommer jag hinna nå henne i tid? Kommer jag bli återbetalningsskyldig på grund av en ohederlig arbetsgivare?". Ringer istället nästa nummer på listan, den potentiella arbetsgivaren. Återigen ett inspelat meddelande. Varför gör sig viktiga människor så svåråtkomliga?! 11:06 vrider jag om nyckeln, öppnar dörren och tar klivet in i tryggheten. Älsklingen är hemma, han ska jobba kväll. 12:00 letar arbete, skriver någon intresseanmälan. 13:00 myser med min prins. 15:20 kommer lillebror och gör mig glad. Vi lagar vegansk middag som till och med han gillar, diskuterar det hårda livet och drömmar. Nu sitter jag här, klockan är 19:55 och jag hade velat se ett intressant program om genetik men känner att jag måste ge lite först. Idag har jag givits en underbar dag, jag tror karma vill att jag ger något tillbaka.
She will hide in silence.
Idag har varit en mindre märkvärdig dag, men ack så ljuvlig! Den här fina bilden väntade på mig när jag kom hem. Alex hade hittat den åt mig och den ska få en plats på väggen i vår enkla boning. Den gör mig glad, fyller mig med värme.
Den gångna veckan har känts som två, med min vanliga tidsuppfattning mätt. Det är positivt. Jag har åstadkommit så mycket! En rofylld känsla har befäst min ömma själ. Oket har lyfts ifrån mina slokande axlar, äntligen kan jag slappna av. Jobbet och timjagandet har fått stiga åt sidan, det är inte värt all den energi den slukar. Nu gäller det bara att det håller i sig tills jag finner ett nytt frälsande jobb. Det första tunga steget är dock taget, jag är på väg mot förändring och det ger mig nya krafter. Med min trofasta vapendragare vid min sida kan inget sänka mig.
Samhällsproblem har en otrevlig vana att tränga sig på.
Idag ska jag på något stohej på Arbetsförmedlingen. Efter det ska jag till kära biblioteket och skriva ut mina CV:n. Därefter ska jag personligen dela ut dem till utvalda företag som jag hade kunnat tänka mig att knega för.
Jag önskar att jag någonstanns den här dagen får en stund över till att dona lite hemma. Med allt arbetsökande och flängande har det fått underprioriteras med konsekvensen att det återigen har blivit en hög med disk i köket.
Innan jag avrundar detta inlägg måste jag först fälla några kommentarer om skolreformen, till vilken jag är aningen kluven men mest negativ. Det positiva är det nya betygssytemet med fler betygsnivåer. Att elevers förbättring eller försämring tydligare kan urskiljas är bra. Det kan förhoppningsvis fungera som en morot åt elever som ansträngt sig, och som ett tydligare varningstecken för de elever som av någon anledning presterat sämre och kanske behöver mer hjälp.
Dock ser jag det nya betygsnivåerna endast som en förbättring, inte som den ultimata lösningen. Att ändra dem är lite av brandkårspolitik, man går inte tillrätta med det egentliga problemet. Idag säger betygen, enligt min mening, ingenting om elevens faktiska prestationer och kunskaper. Exempelvis; Jag fick MVG i kursen Matematik B, det fick även min lillebror. Dessvärre måste jag erkänna att mina kunskaper i ämnet är mycket lägre och färre än min lillebrors. Ytterligare ett exempel; Jag fick MVG i Fotografi A, en kompis på ett annat gymnasium fick det även han. Jämför man vad vi ägnade våra timmar åt under kursen skiljer det sig avsevärt. Jag ägnade kurstimmarna åt analogt foto (även framkallning), han sysselsattes med digitalt. Hur kan man bedömma att vi har samma kunskaper? Det måste ju vara slutsatsen man ska dra om två elever som läst samma kurs och har samma betyg? Anledningen till varför detta dilemma uppstått är enkel. På olika skolor i Sverige sätter man betygen efter olika saker, kursplanen och betygskriterierna tycks vara antingen tolkade helt olika eller ignorerade. Summan av kardemumman är; för att betygen ska kunna spegla elevers kunskaper behövs tydligare kursplaner och betygskriterier. Givetvis måste dessutom skolorna rätta sig efter dem och se till att idka dem. Eller så slopar man helt betygsättningen i form av bokstäver och inför skriftliga omdömmen som bättre beskriver elevens kunskaper, talanger och brister.
Jag hade gärna uttalat mig mer om reformerna, men det har jag tyvärr inte tid till nu.
Bend over, I'll drive.
Så mycket jag åstadkommit, denna bedrifternas dag! Tro det eller ej, men jag har nu lyckats med att ta det efterlängtade körkortet! Mycket svett och tårar är avvecklade innan dagens triumf ägde rum.
HÅLL I HATTEN, FÖR TANJA SITTER BAKOM RATTEN!
Skämt å sido, jag är en utomordentlig förare.
Förutom det har jag även skrivit tre mästerliga CV:n som arbetsgivarna jag ämnar överlämna dem till inte kan motstå! De är skrivna efter konstens alla regler, med en gnutta desperation samt förhoppning. Jobbet måste komma till mig snarast, annars fruktar jag att jag försmäktar av desperation och leda.
Nu är det läggdags, sov gott allesammans.
Jesus Christ was an only child.
Jag önskar att jag fått ut mer av den här dagen, men det känns inte som om jag orkar var så mycket mer duktig.
Har någon mer än jag ställt sig frågan; Vart är alla brevlådor?! När man inte behöver dem ser man dem överallt, men när man ska nyttja dem, då finns de ingenstanns. Irrade i 15 minuter innan jag hittade min närmaste brevlåda, för jag vägrade gå in till stan eftersom jag var helt övertygad om att det fanns en närmare. Jag hade rätt, nästa gång blir postningen lättare. Jag lider med er, glesbygdsbefolkning, för det är väl ni era stackare som blir lidande nu när posten ska skära ner antalet brevlådor och inte lilla lata jag.
Idag blev jag mycket ilsk då vår svenska "bry dig bara om dig själv"-mentalitet lyste igenom en hel uppstättning busspassagerare. Följande scenario utspelade sig på buss 51 mot sjukhuset;
En äldre ensam kvinna stiger på. Tydligen har hon haft aningen bråttom, hon har glömt en hårrulle kvar i håret. Det första 5 minuterna som gick spenderade jag på att iakta andra passagerare, jo, alla måste ha sett den för de stirrade. Jag tänkte; VAD FAN GÖR DE INGET FÖR?! Efter ytterligare nån minut börjar ett äldre par bredvid mig dessutom tala om kvinnan och hårrullen. Då rann bägaren över, jag stirrade riktigt galet på dem, sen gick jag för att artigt informera kvinnan om hennes lilla miss.Hon var naturligtvis tacksam för upplysningen, jag var skitförbannad över en hel buss apati. Är det så jävla pinsamt/jobbigt/svårt?!
Helgen spenderades som planerat i Borås. På vägen hem gjorde jag och älsklingen tyvärr en liten felberäkning som kostade oss 300riksdaler. Istället för att kolla avgångstiden på tåget, kollade vi ankomst tiden. Glada ihågen gick vi därför till Pizza Hut för att synda riktigt rejält med en hel pint öl innan tåget skulle gå. Tack och lov kom vi med en extra buss, som avgick endast 14 minuter efter det att vi insett vårt misstag. Och tur var det att vi hann med den, allt var slutsålt överallt tack vare Way out West (som jag fick avstå). Vilket äventyr!
Nu ska jag pricka av fler saker på min "att-göra"-lista.
Ciao!
Patience comes to the ugly.
ske är det som är skillnaden? Jag är nykterist nu i jämförelse med de gamla goda tiderna. Fast det har också sina fördelar. Vart var jag nu? Jo, just ja, drick dig snygg. Det funkar faktiskt, i viss mån. Se på mig här t ex, dyng rak och elegant ignorant.Jag oroar mig. Oroar mig för att jag ska bli nekad akassa, oroar mig för att akassan dröjer oändligt länge, oroar mig för att jag får tok jobba i höst ändå, oroar mig för att hösten inte blir så bra som jag tänkt mig. Min vision är en höst av lugn, en höst med tid för mig själv och viktigare saker än städning. En kreativ och utvecklande period.
Klockan är visst redan sent för mig. God natt.
A covered carcass is too elemental.
2 slitsamma dagar kvar, sen dagas det helg.
The match of the century: Absence versus thin Air.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, musiken gör under. Bright Eyes och Modest Mouse följer med mig vart jag än går för tillfället och det är skönt. Jag har fått lite distans. Fiffi frågade om jag inte fick ångest, men nej, nu får jag inte det. Jag har vuxit ifrån det, på sätt och vis, funnit någonsorts inre ro.
Veckan är ganska fullbokad, och det känns skönt att ha trevliga saker att göra istället för de saker jag "borde" göra. Eller till viss del har jag gjort det jag "borde", lite teori har pluggats och en del CV:n har skrivits. Motivationen skyltar dock med sin frånvaro i det sist nämnda fallet, inte ett enda av jobben på platsbanken är av det minsta intresse. Jag vill ju inte gå från ett slaveri till ett annat. Men det är det jag säger, man måste nog vara helt utan jobb för att kunna ta sig själv i kragen. När jag tänker efter så har jag faktiskt tagit mig lagom mycket i kragen, med tanke på att jag arbetat 10 timmars pass.
Klockan är 20:40. Om 8 timmar och 35 minuter är det uppstignings dags igen. Jag som inte ens lagt mig än. Kan inte göra det än för den delen heller. Alex jobbar kväll. Det i kombination med mina hästarbetsdagar innebär att vi ses en ynka timma om dagen. Därför måste jag visa min oerhörda kärlek på andra sätt, ikväll genom ett en liten hjärtformad lapp som väntar på honom innanför dörren med en kärleksförklaring.
God natt.
Love me now, help is near.
1. Först och främst ska jag skriva in mig som arbetslös på arbetsförmedlingen. Ja, jag har nu slavat nog och tröttnat på aldrig någonsin få något tillbaka (som att mitt vik fullföljs...). Förövrigt kan jag inte ens få klarhet i OM mina tjänster ens är fortsatt önskade.
2. Hör iof ihop med punkt 1. Se till att Akassan underrättas så att jag kan börja stämpla istället för att slita som ett djur med magkatarr, psykisk ohälsa, bristanande socialt umgänge osv osv som följd. Å andra sidan kanske inte ens stämpling blir aktuell, jag kanske blir heltidsarbetslös, ingen tycks som sagt kunna ge mig ett rakt svar.
3. Fota. Jag ska pallra mig tillbaka till kära Sturegymnasiet för att ha en Amerikat-utställning på Dassgalleri. OBS! Det bör noteras att det främst är för att få skriva ut lite pix på en sjysst skrivare, och desstå mindre för att jag vill ha den minimala uppmärksamheten man når på en skoltoalett. Nåväl, jag måste nog erkänna att det till viss mån även är för att jag saknar skolan/skoltiden.
4. Hitta ett nytt, bra och utvecklande jobb som samtidigt ger mig andrum och ro utanför arbetsplatsen.
5. Ta igen mig, och allt jag missat, dvs åka land och rike runt för att besöka utflugna vänner och spendera mer vaken och munter tid med min kära pojkvän som står vid min sida i vått och torrt! (Thank God for that! I love you baby sugar honey lovely Alex).
/Happy salior soulmate
