hokkaido

Det är vad jag ägnat det senaste halvåret åt. Korrigering, året. Det slår mig just i skrivande stund, har jag befunnit mig i en utdragen mildare depression? För tillfället känns det som något jag kan likna vid en revelation, eller enklare, att ha brutit med någon. När man är i ett dåligt förhållande har man känslan av att något är fel dovt surrande i det fördolda, men det är först när man gjort slut som man öppnar ögonen och ser hur mycket brister som fanns. Det gör separationen till en lättnad. Den senaste veckans har jag nog nosat på det här, men det är först nu jag ser. Det senaste året har jag inte levt, jag har inte varit mig själv. Jag har satt jobbet framför min pojkvän, mina vänner, mitt liv. Driven av någon sorts jakt på trygghet, i ekonomisk form. Jag har sparat, och sparat, och sparat för att nå målet med den förlösande Asienresan. Men har det varit värt det? När jag ställer mig frågan nu när jag står utanför hetsen, så är svaret nej. Jag vet att jag ställt mig frågan innan också, när jag var mitt upp i det, och då var svaret ja, men jag hade så fel. Till mitt försvar har jag inte haft någon trygg punkt i livet, jag har ingen att vända mig till när allt går snett. Jag har Alex, givetvis, men jag  är för stolt. Självstädig, oberoende. Det har varit mitt strävande de senaste 2,5 åren. Det är inte lätt att sänka garden då och be om hjälp.  Det är svårt att släppa taget när man har ett behov av total kontroll. Förtröstan, livslust fyller mig. Jag ska dra lärdom av mitt misstag, jag ska be om ursäkt till Alex, och mig själv.