hokkaido

Jag har migrerat mig själv och mina tankar.
codex.blogg.se

Något vi definitivt borde ta efter hemma; telefonnummer bestånde av ord. Låt mig förklara; för att det ska vara riktigt lätt att komma ihåg telefonnummer till olika företag gör man numrena till ord. Varje siffra representerar en bokstav; 2=ABC, 3=DEF, 4=GHI osv. Hur ska man komma ihåg det här då? ENKELT! Kolla på knappsatsen på telefonen bara! Numret till GeekSquad (de hjälper dig med elektronik) är alltså 1800 (motsvarigheten till svenska 020)-GEEKSQUAD (433577823). Så himla smart!

Det amerikanska tv-program-utbudet har berikat våra liv i form av geniala program som;
Mobwives - gansterfruar som bråkar, i princip. Och slåss. Och handskas med sina män.
Police POV - Cops, typ, fast bättre. Mer action!
Dog The bounty hunter - en hel familj idioter som troligtvis var för dumma för att komma in på polisskolan. De försörjer sig istället som Bounty Hunters dvs prisjägare. De verkar dock tro att de är riktiga poliser, eller hm, filmpoliser.
Bad Girls Club - man låter kvinnor med olika problem, exempelvis psykiska eller sociala, bo ihop i 3 månader...
Swap People - riktiga Hillbillys som bor i träsken i Louisiana och jagar krokodiler. Bjöd på den finaste ögonblicket i Tvs historia (nästan). Bruce, en av krokodiljägarna, har en hund, Tyler, som enda jaktpartner. En dag försvinner Tyler och man är helt säker på att han blivit uppäten av krokodilerna. Precis som Bruce ska ge upp letandet så dyker han upp. Ytterst känslosamt och fint!
Pregnant in Heels - Programledaren ska få dumhuvuden att förstå vad det egentligen innebär att skaffa barn. För att citera en blivande mamma;
- My plan was to rest for 5 days after I pushed the baby out?
Programledare; Ehhh..
Gravid: Can't the nurses take care of it?
Most shocking - ett helt program fyllt av youtube-klipp. Fokuserar mest på klipp där folk slåss eller gör sig illa.
och så sist, men inte sämst;
Cake Boss - handlar om ett bageri som gör otroliga tårtor. För att göra det hela lite mer spännande är "bossen" italiensk och har ett häftigt humör.

Ett program, som jag dessvärre inte minns namnet på var dock givande. Det följde fångar, väldigt närgånget, i olika fängelser runt om i världen. I San Quentin State Prison, Californien, har fångarna gjort besökande vildkatter till husdjur vilket har visat sig vara en positiv inverkan på deras struliga liv. Känslan av att ha någon som betyder något för dem, något/någon att bry sig om, har gjort dem lugnare. Vi kanske borde prova samma sak i Sverige, slå två flugor i en smäll; ge hem åt hemlösa/övergivna stackars djur samt hjälpa fångar på samma gång?


Killen till vänster är Bruce.

Under tiden här har vi hunnit stöta på lite annorlunda grejor. För att nämna några; Pizza and Cookies (i samma paket - dvs ett helt meal!), tandkräm med Cupcake-smak, en apparat som berättar för dig vad för sorst inlägg du behöver i skorna (du sparar både tid och pengar på att låta denna apparat göra en ortopeds jobb) och en Universal-kontroll med måtten 40¤30cm (vi antar och hoppas att denna kontroll med sina gigantiska knappar är till för människor med nedsatt syn). Hittills har vi provat dessa produkter; Skin Renew - The Brusher Gel-Cleanser, Venus Breeze och Monopoly Deal-the card game. Den förstnämnda är en ansiktstvätt med borste; smart, tycker vi. Borsten får det att kännas aningen lyxigare än att massera in cremen med sina bara händer. Venus Breeze; rakhyvel med inbygt raklödder - inte lika smart. "Raklödret" är någon sorts slajm som bara kletar... Monopoly som kortspel funkar riktigt bra och är ett fint tidsfördriv. Dock tror jag att de saker vi hittills hunnit undersöka finns hemma, men än har vi gott om tid att hitta samt prova fler. Vi återkommer snart med mer onödiga uppfinningar!

Första dagen finns det inte mycket att rapportera. Jag är fortfarande mör efter kraftansträningen, vilket det faktiskt är, att ta sig över Atlanten. Inte mycket av vikt har uträttats idag, förutom en biltur ut på landsbyggden för att hämta Dudley och Wendy på hundhotell. Landskapet här påmminner om det svenska, förutom att våren dröjer på sig så än har grönskan inte anlänt. Största delen av dagen har jag spenderat i soffan med CNN i bakgrunden och laptopen i knät. Flertalet kannor kaffe har bryggts i ett desperat försök att hålla mig någorlunda allert.De nyheter som toppar sändningarna idag är följande: Huruvida konspirationsteorierna om att Barack Obama INTE skulle vara amerikans medborgare stämmer eller inte, upprörda amerikaner förargar sig över att man kan surfa porr på statliga bibliotek, översvämningar och evakueringar i Midwest (där jag just nu befinner mig), sen lite till skvaller/smutskastning om Obamas religösa tillhörighet.

Jag har försökt engagera mig i en av mina födelsedagspresenter, boken Kunzelmann och Kunzelmann, men både kroppen och hjärnan är för trött. Även om spänningen redans byggs upp på sida ett kan jag inte kocentrera mig och tankarna flyger iväg. Istället bläddrar jag hungrigt igenom Berits inredningstidningar. När jag och Alex slagit oss till ro någonstanns och har en stadig inkomst ska jag ägna mig helhjärtat åt att skapa det perfekta hemmet. En blandning av gammalt och nytt, med exotiska inslag och många många fotografier. Här är några exempel på saker som jag gärna hade lagt vantarna på, om plånboken tillät:

Efter 18 timmar på resande fot har jag återigen inrättat mig i en komfortabel lounge i väntan på det sista planet som ska ta mig till slutdestinationen Milwuakee. Känslan av att inte passa in kvävande, jag hör helt enkelt inte hemma här. Det gör det svårt att riktigt njuta av lyxen med flödande tilltugg och dryck.

Flygresan från trygga Köpenhamn och Europa till främmande och galna Amerika kan sammanfattas med ett ord; artificiell. Allt från att andas in den torra flygplansluften till den plastiga portionsförpackade maten. I Fight Club pratar Edward Norton's karaktär om "singel-serving friends" (engångs vänner) och jag måste erkänna att jag faktiskt tycker att hans benämning på fenomenet är utmärkt. Du småpratar lite av artighet och sen är det nog. Mina engångsvänner under dagen är i 2/3 fall störande. De tycks tro att mitt minimala flygutrymme, i form av sätet, även är en del av deras och tar girigt för sig.
Jag undrar om det är den påfallande känslan av konstgjordehet eller det faktum att man sitter instängd i ett trångt utrymme, i form av ett plåtrör med vingar, som får mig att vantrivas. Eller så kanske det är så enkelt att känslan av obehag kommer sig av att jag befinner mig i ett främmande element, människan hör inte hemma i luften.

 

Den långa resan har gett mig tid att tänka och iakta mina medpassagerare. Flygningen Köpenhamn - Amsterdam spenderar jag bredvid en landsman. Han är ung, stilig och uppträder världsvant. Inget handbagage har han heller. Han har en modern skjorta med vackra knappar, specialdesignade puma-pjuks och snygga jeans. Första anblicken säger mig att han har pengar och är van vid det. Men skenet bedrar vid en närmare gransking. Skorna har spruckit i sömmarna och hans vita tyg-skärp har antagit en grå nyans som vittnar om flitigt användande. Och han sitter ju trots allt med oss dödliga i economy och inte i business. Min granskning av grannen får mig att rikta blicken inåt och jag börjar undra hur jag själv framstår med mitt multifärgade slitna hår i en slarvig knut på huvudet, skor á $5 på Wallmart, tights och långa tshirt. Jag vill framstå som världsvan, men inte på ett snobbigt sätt utan mer avslappnat. Jag vill signalera; jag är bekväm i mig själv så jag bryr mig inte. 
Flygningen för mina tankar till serien Lost. Någonstanns i mitten av den 8timmar långa flygningen från Europa till Usa önskar jag nästan att något liknande ska hända vårt plan. Jag suktar efter spänning. Men så slår det mig; "Nej, vi kan inte krascha på en öde ö NU, inte idag. Alex är ju inte här och jag hade inte klarat mig utan min andra lugnande och kompletterande hälft. Nej, vi får helt enkelt hamna på den där öde ön på väg hem härifrån". När jag sitter och fantiserar kring livet på den mystiska ön hoppas jag att vi, i sånt fall, får komma dit som "the surving 6" gör andra gången de tar sig till ön (allt blir ljust, och VIPS så är de på ön). Krascha verkar inte så kul. 

Passkontrollen i USA får mig som vanligt att känna mig kriminell. Frågorna haglar och det blir helt plötsligt svårt att uttrycka sig på engelska, ett språk som jag i vanliga fall känner mig ganska beväm med. "Varför reser du själv? Vad gjorde du sist du besökte USA? Varför får du ledigt så länge från jobbet? Varför flyger du inte från ditt hemland?" Men jag klarar förhöret och efter att mina fingeravtryck scannats in staplar jag på knäsvaga ben över linjen, jag är inne i USA.

Är inte värst vidare munter i skrivande stund. Orsakerna är flera, men ensamheten är nog den avgörande. Alex spenderar helgen i Borås hos bror Gudmund. Planen var att även jag skulle spenderat helgen där, men den fick drastiskt ändras när jag vaknade upp och var sjuk. Så nu sitter jag här och bälgar i mig sockerkakssmet (i brist på annat). För att bryta av ensamheten slog jag en signal till min kära bror som konstaterade att det är bra att vara ensam ibland och få lite tid för sig själv. Men nu har jag haft tid för mig själv hela dagen och gjort precis det jag velat och nu känner jag mig bara ensam. Givetvis blir jag då dessutom lite sur, för att låta min misströstan gå ut över något annat. Idag är detta något ”populära bloggar”. Jag kan inte förstå varför folk vill läsa eller orkar lägga ner tid på att bara sitta och skriva en massa skit?! Visst, okej, jag kan hålla med om att det är kul att skriva/läsa om något väldigt speciellt har inträffat. Det jag inte kan komma underfund med är hur folk kan tycka det är kul att läsa/skriva om vardaglig skit. ”idag gick jag ut en sväng” ”idag fikade jag”. Jaha? Är det inte hundra gånger så intressant och givande att läsa om vad folk tänker och känner? Lika bra att jag slutar där annars kommer jag ägna x antal sidor åt att spy galla över denna ointelligenta sysselsättning.

God kväll.

ps. hittade idag världens tuffaste tatueringsbrud! men henne kommer jag inte dela med mig av till er exploaterande djävlar. ds.

Sitter och läser ett gammalt blogginlägg jag skrev i en svunnen tid. Blir imponerad av min verbala förmåga, men blir samtidigt ilsken på mig själv som inte göder den. Ironiskt nog låg jag på min tjugoförsta födelsedag och tänkte i just dessa banor. Jag gav mig själv ett löfte; att var dag skriva i bloggen, om än kort så i vart fall skriva Något, just för den ovannämnda sakens skull. Jag är nu inne på den sjätte dagen av det löftet och har hittills negligerat det.

Dagen har gett mig något i utbyte. Inspirerad av arbetslivets orättvisor har jag ägnat dagen åt att förinta dem. Förhoppningsvis leder mina uppmaningar om att rösta in nya fackligt förtroendevalda någonvart. Jag har även i rättvisans namn ansträngt mig så till den milda grad att ytterligare en motion kommit till. Att se på och inget göra är för mig likgiltigt med att vara den som utför illdåden.

Idag har jag funderat och diskuterat fram och tillbaka med mig själv i badet om ensamhet. En väninna visade sig idag välja en energikrävande ”ge-och-få-ingenting-tillbaka”-vänskap framför den fruktade ensamheten. Men vad får vi egentligen ut av sådana enkelspåriga relationer? Eller den stora frågan; får vi inte ut mer av ensamheten? Vad är det för mening med att försöka bevara en vänskap/relation som man inte tycks få något annat än sällskap tillbaka i? Vi har nog alla stött på den och råkat ut för den, kompisen eller älskaren som allt som oftast är väldigt charmerande och underhållande men som inte tycks kunna ge något utöver det tillbaka. Någon som tycks ta mer av oss än vad vi någonsin kommer få ut av dem. I vissa fall kan detta tagande handla om tid, andra om pengar. Jag pratar om människor man antas ställa upp för men som inte har vett nog att förstå eller ge när fallet är det omvända. Mitt personliga ställningstagande i frågan om ensamheten är att föredra är för tillfället; ja. Vår tid är inte evig, och jag tänker inte ödsla min på enformiga förbindelser som i slutändan resulterar i besvikelse. För det är vad ovannämnda relationer gör. En sak har jag under mitt 20-åriga liv lärt mig; människor går inte att förändra (eller i vart fall inte helt och hållet). Se bara till dig själv, har inte du försökt förbättra dig själv på något sett och vart ledde det? Nej, just det, inte särskilt långt. Jag tror att våra särskiljande personlighetsdrag, de som gör att just du är du och jag är jag, inte går att förändra. Möjligtvis kan man modifiera dem en aning, men man kan aldrig helt radera dem. Likadant är det med värderingar. I mitt fall har det visat sig att de med liknande egenskaper samt värderingar är de som är värda att hålla fast vid. De som förstår vad du pratar om. Jag väljer hellre ett fåtal människor som får stå mig in på livet och en smula ensamhet framför att omge mig själv med ett överflöd av vänner som jag inte får någonting utav. Givetvis kan enklare relationer vara trevliga, men jag vill känna en sorts band med mina vänner och älskade. Kunna diskutera livets stora dilemman, kunna utvecklas, kunna lita på personen finns där om jag tappat greppet om tillvaron. De flesta enklare relationer kommer man aldrig till det stadiet med eftersom man inte törs lita på eller öppna sig för en person som man inte tror förstår.

Ensamheten kan säkert vara skrämmande och hemsk när man inte valt den själv. Men förhoppningsvis varar den inte för alltid. Som allt annat i livet blir allt vad man själv gör det till. Hela livet bjuds man på möjligheter att hitta nya kamrater, det gäller bara att ta dem. Tid spenderad ensam är tid du kan forma som du vill. Summasummarum; ingen ska få slösa bort min värdefulla tid på meningslösheter förutom jag själv. Jag tänker inte klistra fast mig vid långvariga vänskapsband om de existerar av enbart av den anledningen. Nyvunna kan vara minst lika givande! Min tid vill jag spendera med de som ger mig något. Som Alexander. Resterande tid spenderar jag gladeligen med mig själv.

Så var ledigheten slut. Igen. Var gång lugnet slagit sig till ro i min stressade själ rycks det upp från rötterna av verklighetens kalla järnhand. Verkligheten innebär för mig, liksom för många andra, arbete. Förhoppningsvis besitter framtiden ljusare arbetsutsikter för mig, mina krav är enkla. Ett jobb ditt jag kan gå utan en klump i magen och gå hem utan vrede.

Förberedelserna för resan är i full gång. Vaccineringen är i princip avklarad, ryggsäck har inhandlat samt pengar stapplats på hög. Varje dag rycks ett av de gula bladen på vår hemmagjorda nedräkningskalander ner och varje dag känns lättare med vetskapen om att jag tagit mig ett steg närmre mitt mål.

Jag har varit dålig på att skriva. Orken har inte räckt till sådant överflöd som att dela med sig av sina tankar. Idag skriver jag för att jag känner att jag måste. John var på besök. Vi diskuterade impulsivitet. En väldigt fin egenskap, anser jag. Eller, om den besätts av rätt person måste jag tillägga. Jag önskar att jag var impulsivare, att jag tog var dag för sig och slängde mig handlöst ut i nya äventyr. Dock är jag dessvärre något begränsad av arbete, eller rättare sagt, pengar. Ekonomin begränsar människan. Jag tror alla djupt inne besitter nyfikenhet för sin omvärld, men många tvingas kväva sin upptecknads lysta för vardagliga dilemman så som arbete, studier osv. Dessa vardagliga dilemman grundar sig i det som världen tycks kretsar kring; pengar. Hur frångår vi det? Är det utopiskt att tänka sig en värld där människor slipper gå till jobb de vantrivs på för att sedan knappt ha råd till brödfödan? Är det vansinnigt att föreställa sig en värld där var människa drivs av personlig utveckling och sin omvärlds välbefinnande istället för att drivas av materiel rikedom? Jag tror vi lärt oss förknippa pengar med lycka.  Vi förväntar oss att vi så fort vi nått chefsposition och bor i en lyxvilla blir lyckliga. Jag tror lycka är materialismens raka motsatts. Lycka är en känsla, och en sådan omvälvande känsla av välbefinnande kan inte ett föremål få oss att känna. Upplevelser och andra människor där emot, där har vi nyckeln. Och där kommer jag utsökt in på impulsiviteten igen.  Nyckeln till min personliga lycka ligger i impulsiviteten. Att inte strukturera mitt liv efter jobbet utan vise versa.  Att arbetet är en del av livet, inte hela. Freud sa att hälsa är förmåga till kärlek och arbete.    Jag tror arbete är bra för människan, det ger oss möjlighet att integrera med andra, det ger oss möjligheter att utvecklas och upptäcka nya saker. Men när arbetet styr all vår tid och inskränker på oss som person kan vi inte må bra. Jag kan inte bli lycklig utan att få rum att uppleva en värld utanför arbetets fyra väggar, utan att få spendera tid med dem som ligger mig varmast om hjärtat. Impulsiviteten skulle öppna dörrar för äventyr. De människor jag känner som har varit med om riktigt spännande och intressanta saker är de som är impulsiva. De som har möjlighet till det är de som har ekonomisk frihet, eller i vissa fall, de som inte har vett eller inte känner rädsla. Jag är rädd. Rädd för att stå där utan ett ruttet lingon och hamna på gatan, därför går jag till mitt arbete och förtränger impulsiviteten. Låter lyckan vänta tills den dagen jag har en fullproppad plånbok och är försäkrad till tänderna. Då, ger jag mig ut och upplever precis på det sättet jag förväntas. När jag är en del av ekonomins ekorrhjul.

Idag mötte jag en gammal matematiklärare jag hade under årskurs 7-9. Ivrig som jag är utbrast jag "Agneta!!" I samma sekund slår det mig, heter hon Agneta? Eller var det Eva? Jag lyckades aldrig komma underfund med vad hon egentligen hette, om det är så att jag kallat henne vid fel namn skäms jag.

Jag vill inte gå till jobbet imorgon. Jag vill inte gå till jobbet i övermorgon. Jag vill inte gå till jobbet i överövermorgon. Jag vill aldrig gå till jobbet.

Gårdagens våldsamma intrång av förtvivlan i min själ har satt sina spår. Den har lämnat en tungsinthet efter sig som svider och ömmar. Men jag misströstar icke! Som slav under mina egna visdomsord har jag sökt jobb och ska ta mig an ett långkok vilket förhoppningsvis resulterar i en utsökt gryta. Helgen ska spenderas i romantikens tecken med levande ljus, bio och utflykt. Jag ska förskjuta de fientliga känslorna av bedrövelse, och låta mig fyllas av kärleken. Idag är faktiskt en bättre dag, jag känner mig starkare.
Idag besökte jag mamma tandläkarn som gjorde mina tänder skinande blanka. Det känns skönt att ha ett bländade leende att stoltsera med, när allt annat som är jag känns odugligt.

*ett pling på dörrklockan avbryter*

Jaha, där ser man. Det var posten som skulle kolla hur trög vår brevlåda var att öppna.
Var var jag nu? Jag kommer inte ihåg. Ska spendera den närmaste timmen tillsammans med Sims 3 och mina fiktiva barn. Därefter ska jag slava under mig själv igen. Känslan som kommer efter man utfört något vettigt får mig att tycka bättre om mig själv. Känslan av att duktighet. Den ska hjälpa mig stå emot eländet.

 

Om jag häromdagen föll handlöst har jag idag nåt marken. Sönderslagen, i bitar, förvriden av smärtan. Jag önskar jag kunde vara stark, se förbi allt fult. Tänka på den ljusa inte allt för avlägsna framtiden. Varför kan jag inte det? Varför kan jag inte förmå mig att överstiga denna förtvivlan som lamslår mig? Hur kan jag låta en dålig dag slå ner mig såhär? Försöker ta tag i allt det där jobbiga. Jag måste få ett slut på den här skiten nu och jag antar att slutet kommer när jag knutit ihop alla lösa trådar i mitt liv. De bara hänger där, hånar mig med sin intighet. Jag är så rädd, så rädd för att gå in i dvala igen. Att orken inte ska räcka till mer än att sörja.

Jag måste göra som Jim Carry i Yes man. Säg ja till allt. Bra saker kommer, bara man gör Något. Jag måste ge dem möjlighet att hitta mig. Fast just nu känns det som en omöjlighet.

Kära läsare, jag hoppas du sitter ner när du läser det här för jag har dåliga nyheter. Min tid som städerska på Vallås Vårdcentral är snart över. Dessvärre fruktar jag en återgång till livet då jag jobbade mer levde. Denna tillbakagång har sänkt mitt sinnesstämning till en oroande låg nivå. Det känns som om jag faller handlöst ner i mörkret igen, utan den minsta möjlighet att dämpa fallet eller minska skadorna. För att hjälpa mig att se ljuset vid tunnelns slut har jag och älsklingen gjort en nedräkningskalender, av post-its. Skapelsen ser ut som en gigantisk julkalender, och man får öppna en lucka för var dag man fullföljt ytterligare en anskrämlig arbetsdag.  Idag är det exakt 182 arbetsdagar kvar tills 1 juni, det vill säga, dagen då lidandet och slitet är över och vi äntligen kan ge oss av från denna ohyggligt slätstrukna stad som Gud spyr sin galla över.

Då jobben idag lyser med sin frånvaro tänker jag ägna min nu lediga stund åt inget mindre än lite fotoredigering från helgens eskapader samt min nyfunna glädjeämne; Sims 3.

Idag skrev Herr Doktorn ut sömntabletter åt mig. Härligt, nu kanske jag kan somna. Jag har inte sovit mer än 3 timmar i natt och är således helt slut.

 

Rädsla. Det har slagit mig att den styr mig mer än jag tidigare trott. Imorse kom en kille fram till mig runt 6 snåret. Instinktivt avsökte jag området runtomkring mig. Pulsen ökade när jag insåg att ingen fanns till undsättning och killen som i mitt huvud var en potentiell våldtäktsman, alternativt rånare, närmade sig. Jag sökte desperat efter lösningar medans han kom allt närmare. Skulle jag springa? Skulle jag ge honom en pungspark? När killen väl kom fram visade det sig att han varken var våldtäktsman eller rånare. Han var väldigt trevlig och ville bara veta hur mycket klockan var och som tack fick jag en cigg. Min stora fråga är; Hur kommer jag förbi rädslan? Under en diskussion om fördomar kom jag, Kerstin och Mr Kok fram till att fördomar inte går att eliminera. De finns där, inprogrammerade, och det bästa man kan göra är att försöka se förbi dem. Att låta föremålet för ens förutfattade meningar få en ärlig chans att visa sitt rätta jag. Hur gör man då med instinktiv rädsla? Går det att applicera samma lösning? Eller är rädslan trots sin otrevliga karaktär tyvärr nödvändig? Jag menar, rädslan gör mig beredd i sådana situationer. Jag hade ju kunnat ha otur och hamna på fel plats vid fel tillfälle och sen bli tjejen andra läser om i tidningen som blev brutalt misshandlad och till råga på allt även våldtagen. Jag vill tro att rädslan inte är nödvändig. Jag vill kunna gå ut utan att vara rädd eller behöva tro det värsta om en kille som bara vill fråga om tiden. Jag förbannar alla de som utför dessa illdåd! Det är inte bara offren som blir lidande, alla berörs av det på ett eller annat sätt. Och vår urbota dumma lagstiftning som gör åtal svårt, det orkar jag inte ens uttala mig om.

Nu ska jag försöka sova, utan tabletter.