The match of the century: Absence versus thin Air.
Pensionär, miljardär, proletär. Jag har varit på "fest", 12 pensionärer och jag. Gratis booze, orkade inte ens vara blyg och modest, mitt glas stod aldrig tomt (inte tallriken heller för den delen). De äldsta pensionärererna är mysigast, de får en att uppskatta sin ungdom, sitt spring i benen och släta hud. När en av dem säger att det var den roligaste festen hon varit på, på EVIGHETER, kan man inte annat än le och inse att livet bör tas vara på.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, musiken gör under. Bright Eyes och Modest Mouse följer med mig vart jag än går för tillfället och det är skönt. Jag har fått lite distans. Fiffi frågade om jag inte fick ångest, men nej, nu får jag inte det. Jag har vuxit ifrån det, på sätt och vis, funnit någonsorts inre ro.
Veckan är ganska fullbokad, och det känns skönt att ha trevliga saker att göra istället för de saker jag "borde" göra. Eller till viss del har jag gjort det jag "borde", lite teori har pluggats och en del CV:n har skrivits. Motivationen skyltar dock med sin frånvaro i det sist nämnda fallet, inte ett enda av jobben på platsbanken är av det minsta intresse. Jag vill ju inte gå från ett slaveri till ett annat. Men det är det jag säger, man måste nog vara helt utan jobb för att kunna ta sig själv i kragen. När jag tänker efter så har jag faktiskt tagit mig lagom mycket i kragen, med tanke på att jag arbetat 10 timmars pass.
Klockan är 20:40. Om 8 timmar och 35 minuter är det uppstignings dags igen. Jag som inte ens lagt mig än. Kan inte göra det än för den delen heller. Alex jobbar kväll. Det i kombination med mina hästarbetsdagar innebär att vi ses en ynka timma om dagen. Därför måste jag visa min oerhörda kärlek på andra sätt, ikväll genom ett en liten hjärtformad lapp som väntar på honom innanför dörren med en kärleksförklaring.
God natt.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen, musiken gör under. Bright Eyes och Modest Mouse följer med mig vart jag än går för tillfället och det är skönt. Jag har fått lite distans. Fiffi frågade om jag inte fick ångest, men nej, nu får jag inte det. Jag har vuxit ifrån det, på sätt och vis, funnit någonsorts inre ro.
Veckan är ganska fullbokad, och det känns skönt att ha trevliga saker att göra istället för de saker jag "borde" göra. Eller till viss del har jag gjort det jag "borde", lite teori har pluggats och en del CV:n har skrivits. Motivationen skyltar dock med sin frånvaro i det sist nämnda fallet, inte ett enda av jobben på platsbanken är av det minsta intresse. Jag vill ju inte gå från ett slaveri till ett annat. Men det är det jag säger, man måste nog vara helt utan jobb för att kunna ta sig själv i kragen. När jag tänker efter så har jag faktiskt tagit mig lagom mycket i kragen, med tanke på att jag arbetat 10 timmars pass.
Klockan är 20:40. Om 8 timmar och 35 minuter är det uppstignings dags igen. Jag som inte ens lagt mig än. Kan inte göra det än för den delen heller. Alex jobbar kväll. Det i kombination med mina hästarbetsdagar innebär att vi ses en ynka timma om dagen. Därför måste jag visa min oerhörda kärlek på andra sätt, ikväll genom ett en liten hjärtformad lapp som väntar på honom innanför dörren med en kärleksförklaring.
God natt.
Kommentarer
Trackback
