Samhällsproblem har en otrevlig vana att tränga sig på.
Något som irriterar mig mer än måttligt är hur busschaffuörerna hanterar den tidigaste bussen mot Vallås. Även om det i princip bara jag som åker den, så måste de väll förgudskull kunna se till att passa tiden?! Man kan ju inte köra in en buss, starta den, logga in sig som förare och släppa på passagerarna samma stund som bussen ska avgå! Skärpning! Hade jag haft tid och energi hade jag skrivit en massa arga brev hit och dit. Eller inte bara arg, positiva också. Som till ICA Maxi-högskolan. De hade jag velat upplysa om att Ica har en egenproducerad och bra havregrädde som jag gärna hade sett även på deras hyllor. Men jag ids inte, min tid är värdefull och bör ödslas på viktigare saker.
Idag ska jag på något stohej på Arbetsförmedlingen. Efter det ska jag till kära biblioteket och skriva ut mina CV:n. Därefter ska jag personligen dela ut dem till utvalda företag som jag hade kunnat tänka mig att knega för.
Jag önskar att jag någonstanns den här dagen får en stund över till att dona lite hemma. Med allt arbetsökande och flängande har det fått underprioriteras med konsekvensen att det återigen har blivit en hög med disk i köket.
Innan jag avrundar detta inlägg måste jag först fälla några kommentarer om skolreformen, till vilken jag är aningen kluven men mest negativ. Det positiva är det nya betygssytemet med fler betygsnivåer. Att elevers förbättring eller försämring tydligare kan urskiljas är bra. Det kan förhoppningsvis fungera som en morot åt elever som ansträngt sig, och som ett tydligare varningstecken för de elever som av någon anledning presterat sämre och kanske behöver mer hjälp.
Dock ser jag det nya betygsnivåerna endast som en förbättring, inte som den ultimata lösningen. Att ändra dem är lite av brandkårspolitik, man går inte tillrätta med det egentliga problemet. Idag säger betygen, enligt min mening, ingenting om elevens faktiska prestationer och kunskaper. Exempelvis; Jag fick MVG i kursen Matematik B, det fick även min lillebror. Dessvärre måste jag erkänna att mina kunskaper i ämnet är mycket lägre och färre än min lillebrors. Ytterligare ett exempel; Jag fick MVG i Fotografi A, en kompis på ett annat gymnasium fick det även han. Jämför man vad vi ägnade våra timmar åt under kursen skiljer det sig avsevärt. Jag ägnade kurstimmarna åt analogt foto (även framkallning), han sysselsattes med digitalt. Hur kan man bedömma att vi har samma kunskaper? Det måste ju vara slutsatsen man ska dra om två elever som läst samma kurs och har samma betyg? Anledningen till varför detta dilemma uppstått är enkel. På olika skolor i Sverige sätter man betygen efter olika saker, kursplanen och betygskriterierna tycks vara antingen tolkade helt olika eller ignorerade. Summan av kardemumman är; för att betygen ska kunna spegla elevers kunskaper behövs tydligare kursplaner och betygskriterier. Givetvis måste dessutom skolorna rätta sig efter dem och se till att idka dem. Eller så slopar man helt betygsättningen i form av bokstäver och inför skriftliga omdömmen som bättre beskriver elevens kunskaper, talanger och brister.
Jag hade gärna uttalat mig mer om reformerna, men det har jag tyvärr inte tid till nu.
Idag ska jag på något stohej på Arbetsförmedlingen. Efter det ska jag till kära biblioteket och skriva ut mina CV:n. Därefter ska jag personligen dela ut dem till utvalda företag som jag hade kunnat tänka mig att knega för.
Jag önskar att jag någonstanns den här dagen får en stund över till att dona lite hemma. Med allt arbetsökande och flängande har det fått underprioriteras med konsekvensen att det återigen har blivit en hög med disk i köket.
Innan jag avrundar detta inlägg måste jag först fälla några kommentarer om skolreformen, till vilken jag är aningen kluven men mest negativ. Det positiva är det nya betygssytemet med fler betygsnivåer. Att elevers förbättring eller försämring tydligare kan urskiljas är bra. Det kan förhoppningsvis fungera som en morot åt elever som ansträngt sig, och som ett tydligare varningstecken för de elever som av någon anledning presterat sämre och kanske behöver mer hjälp.
Dock ser jag det nya betygsnivåerna endast som en förbättring, inte som den ultimata lösningen. Att ändra dem är lite av brandkårspolitik, man går inte tillrätta med det egentliga problemet. Idag säger betygen, enligt min mening, ingenting om elevens faktiska prestationer och kunskaper. Exempelvis; Jag fick MVG i kursen Matematik B, det fick även min lillebror. Dessvärre måste jag erkänna att mina kunskaper i ämnet är mycket lägre och färre än min lillebrors. Ytterligare ett exempel; Jag fick MVG i Fotografi A, en kompis på ett annat gymnasium fick det även han. Jämför man vad vi ägnade våra timmar åt under kursen skiljer det sig avsevärt. Jag ägnade kurstimmarna åt analogt foto (även framkallning), han sysselsattes med digitalt. Hur kan man bedömma att vi har samma kunskaper? Det måste ju vara slutsatsen man ska dra om två elever som läst samma kurs och har samma betyg? Anledningen till varför detta dilemma uppstått är enkel. På olika skolor i Sverige sätter man betygen efter olika saker, kursplanen och betygskriterierna tycks vara antingen tolkade helt olika eller ignorerade. Summan av kardemumman är; för att betygen ska kunna spegla elevers kunskaper behövs tydligare kursplaner och betygskriterier. Givetvis måste dessutom skolorna rätta sig efter dem och se till att idka dem. Eller så slopar man helt betygsättningen i form av bokstäver och inför skriftliga omdömmen som bättre beskriver elevens kunskaper, talanger och brister.
Jag hade gärna uttalat mig mer om reformerna, men det har jag tyvärr inte tid till nu.
Kommentarer
Trackback
