And I want out desperately.
Det här har varit en riktig piss dag. Det var riktigt tungt att komma upp till jobbet imorse, och när jag väl var där så skar jag upp fingret. Olyckan var ganska onödig och borde inte skett, för metall-lister ska inte sticka ut från väggen! Först gick jag till min favorit sjuksköterska, Kerstin, och bad om plåster. Hon gjorde rent det och satte omsorgsfullt på ett plåster trots att det var stressigt för henne med en massa patienter som väntade för att få komma in på labb. Några minuter senare börjar jag inse att ett plåster inte riktigt räcker, för det hade blött igenom det. Jag går återigen in till Kerstin som tar in mig i ett enskilt rum för lägga om det. Med plåstret borta konstaterar hon att det behövs sys, vilket blev aningen för mycket för mig. Där står jag, med min läkarfobi och ett sjukt läskigt och blodigt sår på fingret som ska sys. Givetvis känner jag hur det svartnar för ögonen och jag håller på att svimma för ett LITET JÄVLA SÅR PÅ FINGRET. Tack och lov slapp jag sy, det tejpades ihop istället och jag gick därifrån vimmelkantig med en känsla av skam för mitt mesiga uppträdande. Den här händelsen ville inte släppa mig sen, från fingret spred sig en infekterad känsla genom kroppen och jag har varit ledsen sen dess.
Den här dagen har jag försökt sova bort. Men dessvärre plågade min duktighet mig och tvingade mig upp ur den varma sköna sängen för att söka jobb. Detta visade sig onödigt då det inte fanns något nytt jobb på Platsbanken att söka för mig och jag har slut på idéer över potentiella arbetsgivare. Nu ska jag lägga mig igen om kolla på Sex and the city. Det känns som om det är det bästa jag kan göra en dag som den här. Jag önskar att baby var nära mig nu. Att han höll om mig och gjorde så allt kändes bra igen. Så som bara han kan.
