The ballad of Helen Keller Rip van Winkle.
Imorse mötte jag min blick i spegeln då jag var i full gång med morgonbestyren och stannade upp. Jag granskade mig själv med min bångstyriga morgonlugg och tänkte: inte en dag till. Tanken på att städa, eller rättare sagt befinna sig, de 8 timmar de ska ta mig att utföra mina arbetsuppgifter, efterlämnade en bitter smak i min mun. Dock har jag inget annat val nu då "storstädningen" är igång och två andra kvinnor från städ befinner sig på samma arbetsplats som jag. Inte för att jag tror att dessa två skulle vara utsända spioner å min chefs vägnar, men jag tar inte risken att bli påkommen. Då det är trånad efter arbetsdagens slut blandat med tristessen som kommer med att göra det långsamt som driver mig att städa 2 timmar snabbare än ordinarie städtant och inte slarv så anser jag mig inte skyldig till något fel. Jag får gömma böcker på toaletterna för att slå ihjäl lite dötid, även om jag bra gärna spenderat tiden på annat håll..
För att försäkra mig om en sista dag med möjligheten att få betalt för ingenting har jag fyllt toaletterna på Öppenpsyk med abnorma mängder toapapper, pappershanddukar och plastmuggar. En uppgift mindre att utföra ger mig garanterat mer tid att spendera på något vettigare.
Under helgen kan jag ha trillat över ett cafe-jobb i Malmö. Om det visar sig att det var tomt fyllesnack blir jag måttligt besviken, man ska aldrig ge en dåre hopp. Om detta är ett vedertaget uttryck är jag inte helt på det klara med, men det borde vara det för det är kloka ord.
Allting är så himla krångligt på internet att det tar mig offantligt långt tid att utföra de enklaste av tjänster. Som att registrera en e-faktura för mina framtida 3-räkningar eller försöka luska ut hur många poäng jag samlat ihop hos SJ.
Av någon outgrundlig anledning har jag utvecklat en sorts fobi för att cykla. Fobi kanske är fel ord, men jag får bilder i huvudet när jag cyklar som påminner oförskämt mycket om saker de berättade för oss på dagis. De berättade om en dam som cyklat utan hjälm och cyklat på en sten som fått cykeln att välta åt sidan vilket ledde till att hon slog tinningen i en minimalisk sten och dog på fläcken. Detta ledde till att när jag igår faktiskt trillade började gråta och skaka som ett asplöv trots att jag inte slog mig. Hade Aalex inte varit där och kramat om mig hade jag säkert blivit hysterisk och inte kunnat cykla mer på hela dagen. Skrämselpropagandan förstör mer än den gynnar.
