hokkaido

Om 13 dagar ger jag inte ifrån mig några tonårssparkar mer. En efterlängtad dag är snart kommen, men jag tänkte inte fira annat än att åka på fackkurs och sedan komma hem och inhandla något starkt på system bolaget som jag nu beviljas åtkomst.
    Idag och igår har jag bara känt mig kall och grå. Tom och orolig. Förskräcklig.
   Jag lyssnar på placebo. Jag prydde handleden med den latinska översättningen av  "jag skall behaga" då det är så jag känner mig, men jag kan inte förneka att ordet har mer innebörd för mig än så. Placebo är min uppväxt. Backgrundsmelodin till min blomning, min rening, min tröst, min tonårsförälskelse. Andra handleden skola även den prydas så småning om, med motsatsen. "Jag skall skada" är en annan del av mig, en avskyvärd sådan jag helst inte vill kännas vid men när de erkändaste av psykoanalytiker säger "acceptera dina känslor ty de är en del av dig och genom detta når du inre ro" så har jag ju inget annat val.
   Jag erkänner, jag är nere. Dagarna går upp och ner. Tack och lov är dalarna och topparna mindre markanta nu förtiden. Men en del av min vakna tid sliter och river inuti. Botemedlet är Alex, han gör mig lycklig och läker mina sår.
   Målet är förutom Alexander det som driver mig. Framtiden är ljus och jag har trevliga händelser och möten som stundar. Tills dess ska jag måla.