hokkaido

Igår impulsklippte jag av mig håret. Jag hade förväntat mig en känsla av befrielse, dessvärre kände jag mest tom och likgiltig. Och lite missnöjd då jag blev inte så söt som jag tänkt mig.
   Ramarna är nu funna och inhandlade. Sökandet var inte så besvärligt som jag befarat, det är istället färgen som ställer till det för mig. Fittkvinnan på Panduro borde gå en kurs i bemötande, för man behandlar inte en kund så som hon gjorde med mig. Jag gick i ren frustration när hon inte kunde svara civiliserat på en enda av mina frågor.
  Förtillfället är jag hungrig och fylld av längtan efter Alex. Det är konstigt, vi träffar varandra varje dag men ändå är det som om jag inte kan bli mätt på honom. Jag vill ha honom nära hela tiden.
  Jag skriver så sällan nuförtiden att jag inte vet vad jag berättat om och inte. För säkerhets skull meddelar jag därför; jag och Fiffi ska göra en kokbok. Det tål att repeteras för jag är så nöjd över att ha ett projekt på gång. Projekt ger livet mening, det perfekta vapnet mot dötid och tristess.
  I måndags tappade jag min mobiltelefon i en hink med vatten och starkt rengöringsmedel. Till min förvåning fungerar den igen, tack och lov. Har nänmligen inget direkt sug efter att slänga mina pengar på något så tråkigt som en mobiltelefon.
  Nu ska jag ut i solskenet.