Bruise pristine.
jag sitter ensam i fiffis lägenhet. eller helt ensam är jag inte, jag har zorro som sällskap. eller nej, jag är zorros sällskap.
under den senaste tiden har jag känt mig som en reporter som måste dela med mig av min kunskap och insikt till omvärlen. dessvärre har dessa klokheter inte fastnat i mitt huvud så nu när jag sitter här och ska dela med mig av dem finns de inte där längre. de har lämnat mig i sticket.
jag lyssnar på placebo, jag har saknat dem. speciellt igår. den här senaste tiden har varit fruktansvärt besvärlig. och tung. jag har tvingats spendera för mycket tid med mig själv och mina tankar, jobbet har inte behövt mig. alexanders chef har plötsligt bestämt sig för att bestraffa honom, genom att inte ge honom hela hans lön. tillråga på allt kan jag inte måla längre. jag kan inte göra något längre när jag tänker efter. eller jodå, nu är jag lite väl negativ. jag kan ju dricka kaffe, städa och snusa.
fackkursen var ganska givande. olyckligtvis var jag lite för beläst för att kunna ta till mig informationen som matades på under 3 dagar, men lyckligtvis har jag inte levt så länge att folks livshistorier tordes väldigt intressanta och näringsrika för lilla mig.
jag måste få tummen ur och tattuera fötterna. och handleden. och sidan. 3 planerade, än så länge existerar de bara i mitt huvud dock. men jag ska få dem på papper. jag vill göra dem själv. vem annars vill lägga ner hjärta och själ i dem?
under den senaste tiden har jag känt mig som en reporter som måste dela med mig av min kunskap och insikt till omvärlen. dessvärre har dessa klokheter inte fastnat i mitt huvud så nu när jag sitter här och ska dela med mig av dem finns de inte där längre. de har lämnat mig i sticket.
jag lyssnar på placebo, jag har saknat dem. speciellt igår. den här senaste tiden har varit fruktansvärt besvärlig. och tung. jag har tvingats spendera för mycket tid med mig själv och mina tankar, jobbet har inte behövt mig. alexanders chef har plötsligt bestämt sig för att bestraffa honom, genom att inte ge honom hela hans lön. tillråga på allt kan jag inte måla längre. jag kan inte göra något längre när jag tänker efter. eller jodå, nu är jag lite väl negativ. jag kan ju dricka kaffe, städa och snusa.
fackkursen var ganska givande. olyckligtvis var jag lite för beläst för att kunna ta till mig informationen som matades på under 3 dagar, men lyckligtvis har jag inte levt så länge att folks livshistorier tordes väldigt intressanta och näringsrika för lilla mig.
jag måste få tummen ur och tattuera fötterna. och handleden. och sidan. 3 planerade, än så länge existerar de bara i mitt huvud dock. men jag ska få dem på papper. jag vill göra dem själv. vem annars vill lägga ner hjärta och själ i dem?
Kommentarer
Trackback
