hokkaido

Jag blir lite rädd för mig själv ibland. På senaste har jag upptäckt att jag faller in i mönstret för en "normal" kvinna. Första upptäckten: jag vet inte om det var i en film eller en bok, men det som ägde rum var att en tjej frågade "vad tänker du på?". Nästa upptäckt ägde rum idag: jag läser en extremt dålig bok som Erik fick fick med "Nya Hennes" (det hade helt klart blivit något fel), och sedan gav till mig. Jo, i vart fall. Det handlar om en kille och så tänker han att tjejer jagar vuxenpoäng, och de blir hungrigare och hungrigare efter dem ju mer de kammar hem. Jag skäms lite för mig själv. Vad är det för viktigt med att kamma hem vuxenpoäng? Och vad innebär "vuxen"? Jag vill ju inte ens vara vuxen i den bemärkningen!
   Dock finns det tankebanor som känns skönt att dela med andra. I onsdags var jag med Kerstin och väntade på att hon skulle få gå in på arbetsintervju. Intervjun skulle starta 15.00 och när klockan blir 15.10 avslöjar Kerstin nervöst att hon i sådana situationer brukar tänka "tog jag fel? var det inte idag? är jag på fel plats?!". Jag medgav att även jag gjorde det och dagen efter faller jag offer för det jag med. Skillnaden är bara det att Kerstin var på rätt plats vid rätt tid, det var bara killen hon skulle träffa som var sen. Jag befann mig däremot vid fel plats, eller på fel tåg, vid ungefär rätt tid. För första gången ska jag pröva mig på biljettlöst resande hos Sj, något som tog mig 10 minuter att besluta om då jag bokade biljetten. Kollar på tavlan över avgångar och ser bara ett tåg till Halmstad och det avgår 17.11, inte 17.08 som det skulle. "Det är väll försenat" tänker jag och traskar till det uppgivna spåret. Väl framme vid tåget hittar jag inte min vagn som jag har nerskriven på en lapp. "Vagnarna brukar det ju vara lite hur som helt med, inget logiskt alls. De kanske ha bytt vagnar" tänker jag och hoppar på en vagn där mitt platsnummer istället står uppgivet. Nu börjar det dock kännas väldigt fel inom mig. Vagnen känns väldigt fin för att vara andra klass och är öde, dock är klockan såpass mycket att tåget ska avgå så jag övertygar mig själv om att jag visst är på rätt plats och att de är de där tankarna jag delar med Kerstin som spökar. Tåget tuffar igång och biljettkontrollen påbörjas. Alltid redo har jag redan smset framme när kontrollanten kommer fram till mig. Jag förklara för henne att jag provar biljettlöst resande för första gången och hon säger något om att nån gång är alltid den första. Sen ser hon lite frågande på mig och säger; är du säker på att du ska sitta här?
Jag: Nja.. alltså. Jag hittade inte min vagn, 11:an, så jag satte mig på platsnumret istället.
Hon: Det är inte så konstigt för då skulle du åkt med ett annat tåg. Det här är ett X2000, ett DIREKTTÅG.
Jag: Oj... Men jaha. Jag visste inte!
Resten av resan är hon väldigt surig och muttrar saker varje gång vi ses, som att hon inte får fram mitt bokningsnummer eftersom hon bara har de listorna över SITT EGET tåg. Väl framme i Halmstad, endast 14 minuter tidigare än med det "vanliga" tåget ser jag henne slänga iväg en mycket argressiv blick mot mig när jag går min väg. Kärring.