hokkaido

Det är tyst, tomt och lite läskigt i lägenheten utan Hannes. Jag övar inför arbetsintervjuerna imorgon (ja, intervjuerNA) genom att svara på frågor i Avstamp - "jobbguiden för nyvuxna". Jag känner mig smått galen när jag sitter här i den skumma belysningen och pratar med mig själv, men det är värt det. Om jag fortsätter sitta här blir jag galen i vilket fall som helst.

   Idag visade sig bli en mycket bättre dag än förväntat. Jag mötte en ung herre som gjorde mig varm ända in i hjärteroten! När jag traskade hemåt i regnet efter att ha tagit farväl av Kerstin och Nea så dyker en man på cykel upp, med cykelhjälm. Han börjar prata om att jag är en liten sol och först tror jag att han är lite sinnesförvirrad då han pratar lite underligt och osammanhängande. Men så förklarar han genom att först demonstrativt ge mig fingret, att det är så han brukar bli bemött och att hans enda handikapp är att han råkat ut för en tragisk bilolycka vid 16 års ålder. Detta förklarar dessutom hans obehagliga ärr på halsen. Olyckan resulterade i att han fick talsvårigheter och att jag då till skillnad från "vanlig malmöiter" var god rakt igenom då jag bemötte honom med respekt och ett leende. Det kändes fint och jag hoppas verkligen jag klargjorde hur glad han gjorde mig med!

   Just nu sitter jag och tittar på Misfits videos och skriver med baby på msn. 14 mil känns så himla mycket längre än vad jag förväntat mig. Omställningen från att tryggt slumrat in vid hans sida var natt till att somna in med tankar om honom istället, är påfrestande. Det är den som orsakat min blocket.se ticks som gör att jag sitter med sidan uppe dagarna i enda och klickar på "uppdatera" var femte minut. Känslan av maktlöshet är överväldigande. Jag kan bo i vilken skrutt lägenhet som helst, bara det är med honom! Jag står inte ut MKBs väntetid på minst ett år, så mitt hopp ligger just nu hos blocket-användarna.