Tiny cities made of ashes.
Vad gör man när livet känns aningen för hårt? När man har blodsmak i munnen, magen kurrar grinigt, ens enda höjdpunkt på dagen har gått i spillror och man inser att ens trötta ben måste påta på minst 10 minuter till innan de får vila? Jo, man lyssnar på Eurodisco och fantiserar sig bort.
När jag skriver det här är jag hemma. Dock var hemkomsten inte alls vad jag förväntat mig. TV:n funkar inte, inte Internet häller. Hannes är inte hemma och återigen, dagens höjdpunkt är utom räckhåll. Dagens höjdpunkt är mitt dagliga samtal med Alexander. Detta har gått i spillror då hans el är avstängd och han inte har batteri nog på mobilen för att språkas vid/smsa OCH sätta alarm till morgondagens arbete. I en underbar värld hade han kunnat prata slut på sitt mobilbatteri då han inte hade behövt gå till ett piss jobb dagen efter. Fast å andra sidan, i en underbar värld hade han ju varit här med mig istället...
Livskurvan har dock gjort en klar uppsving. Igår hälsade facket på på jobbet. De blev rasande över att vi inte hade kollektivavtal och jobbade under pissförhållanden. Så rasande att jag fick bli medlem på en gång och inte behövde fullgöra de 4 ofrånkomliga veckorna för medlemskap. Under veckan ska de skicka folk som ska ta upp kampen med chefen och kräva att kollektivavtal upprättas. Ett mycket glädjande besked och en stor lättnad. Jag hade inte velat ta den kampen själv för både jag och Jenny befarar att det skulle innebära sparken och ännu mer plågor. Ytterliggare något som löste sig av sig själv igår var att Sara självmant hade med sig kontraktet som vi båda skrev på, nöjda och belåtna. Hon var säkert glad över tanken att hon snärjt mig, jag över att det underlättade vägen mot kollektivavtal avsevärt med ett giltigt kontrakt.
Senare under dagen kommer nästa glädjande besked. En kvinna ringer och frågar om jag och Alex fortfarande är i behov av bostad. Då vi var det fick vi genast komma och kika på hennes magnifika lägenhet. Väl där ville hon omedelbart skriva kontrakt och att inflyttningen skulle ske redan den 15 oktober. Vi kunde ju inget annat än att tacka och ta emot då lägenheten var nyrenoverad, stor och alldeles perfekt (om man bortser från att den 5 km från stan). Dock trilskades bostadsrättsföreningsstyrelsen och ville inte låta henne hyra ut den så snabbt. Boel, som kvinnan hette, blev arg och sa att de trilskats under en längre tid vilket var anledningen till att hon inte fått den uthyrd tidigare. Hon skulle med det snaraste ringa sin kollega som var jurist och se till att det fixade sig. Detta innebär förhoppningsvis för mig och Alex en gemensam lägenhet från den 1 november. Äntligen!
Livet är märkligt. Vissa dagar är ruggit hemska och tycks sakna någon som helst mening medans andra är som en dans på moln. Jag antar att idag blev en sämre dag eftersom jag hade sådant flyt igår. Jag försöker se saker så positivt som möjligt. Livet känns aningen lättare när ett kollektivavtal och en lägenhet är inom räckhåll.
Förövrigt har jag tänkt på ödet. Det var en trevlig slump att jag fick mitt jobb. Och en mirakulös tur att jag började efter Jenny. Utan Jenny hade jag nog inte varit kvar. Att Boel ringde just mig och Alex var också slump och tur. Otur för tjejen Boel ringde innan som inte svarade... Jag tänker lite i banorna att de lägenheter vi nekats och tvingast tacka nej till faktiskt inte var menade för oss. Jag menar, Boels lägenhet är finare, billigare och större. Allt har nog trots allt en mening, även om livet ganska ofta tycks vara ett lotteri...
