The darkside of the moon.
Livet har tagit en sväng mot en ny riktning och framtid. Hoppet och idéen om den här staden finns i mitt hjärta; den i Sverige sällsynta exotismens stad, närheten till kontinenten och aktiviteten. Men å andra sidan, vad finns det här för mig? Ingenting har blivit som jag tänkt mig. Jag sitter i en lägenhet som inte alls känns hemma, dessutom drabbar känslan av ensamhet mig allt för ofta. De nya vännerna jag skulle möta har inte framträdit. Orsaken till det är med sannolika skäl att mitt liv utspelar sig på en plats som inte inbjuder till möte med intressant befolkning. Den lediga tiden jag har spenderar jag med att försöka rätta till det som hamnat på efterkälken, pojkvännen och hälsan, och inte alls på spännande nya platser. Jag har inte energi nog till att utforska. Om 2 månader kommer jag vara utan bostad men samtidigt fastkedjan i staden av ett helvetes jobb. De två fina lägenheterna som vi erbjudits men som sedan gått upp i rök har slagit undan mina ben och tömt mina lungor på luft liksom ett slag i solaplexus.
Med nya ögon ser jag nu på den stundande framtiden. Ska jag välja det säkra framför det osäkra? Det säkra innebär ett uppbrott med arbetsplatsen jag vantrivs på och en flytt tillbaka till stället jag flydde från. Å andra sidan är situationen inte den samma nu som när jag bestämde mig för att ta till flykt. Mitt hjärta finns mesta delen av veckan i halmstaden, och boende där skulle lösa mina största problem just nu, saknaden och hemkänslan. Dessutom skulle livet där tillsammans med honom innebär en hyra som gör sparande möjligt. Sparande i sin tur gör ett bättre liv någon annanstans åtkomligt. Om jag väljer det osäkra, att dra ut på uppsägningen i hopp om att en lägenhet dyker upp innan den 1 januari, kan konsekvenserna bli förödande. Jag tvingas stå ut ytterliggare 2 månader med hjärtat på annan ort, arbetssituationen kommer om möjligt bli plågsammare och tillråga på allt kommer ensamhetskänslorna garanterat drabba mig mer frekvent. Dessutom kommer jag stå utan bostad vilket får det möblerade boendet jag har nu att framstå som det bästa hem jag någonsin haft...
När man ser det såhär svart på vitt känns alternativet "osäkra" som ett klart slöseri med livstid och som ett lidande jag inte vill utsätta mig själv för. Så var det bestämt, imorgon säger jag upp mig! Den fackliga kampen får ge vika. Jag står inte ut vare sig min arbetsplats har ett kollektivavtal eller ej.
