hokkaido

Jag hade hoppats på att jag idag skulle ha skrivit något i stil med "äntligen fri", istället för det jag nu kommer skriva. Lönen är inte insatt vilket för mig innebär att mitt försvinnande måste dröja. Risken finns att jag inte får någon lön alls annars, och det hade varit en riktig tragedi. Mitt slitande och ihopbitande hade varit förgäves. Nej,så får det inte bli. Men jag hoppas verkligen det bara blir en dag till.
   En lättnad är dock att något dåligt samvete inte alls drabbade mig igår kväll, bara en känlsa av lugn. Jag har ju haft lite samvetskval på grund av det här, konstigt nog. Men nu vet jag att jag slipper det.
   Jag är fattig och har så varit en längre tid. För tillfället äter jag mina sista havregryn i form av en gröt, utan mjölk. Det är otroligt torftigt och torrt. Min lunch igår bestod av snabbnudlar utan smak. Idag har jag det lite bättre ställt på den fronten, jag har linser istället.
   Åh, jag vill bara att allt det här ska vara över. Jag har redan bitit i det sura äpplet, insett mitt misslyckande. Jag vill bara hem och kura i babys stora säng. Jag vill börja om, igen, med honom, där.