hokkaido

Halsen bränner och svider. Kroppen värker och natten har bestått av regelbundet uppvaknande vilket har förstört min sömn. Jag vill inte gå till den där helvetes arbetsplatsen, jag vill bara ligga hemma och låta mig själv läka.
  Jag måste ge mig själv en eloge för min modighet igår. Återigen har vi bråkat, chefen och jag. Men jag sa ifrån, stod på mig. Benen skakade, nävarna var knutna, men jag fortsatte att hävda min rätt trots hennes försök att få mig att vekna. Ingen jävel ska göra något som helst avdrag på lönen jag kämpat och slitit för att åstadkomma. Förhoppningsvis är jag inte ens i staden nästa torsdag och kommer aldrig mer ha med fittan att göra.
  Drivkraften just nu är älskling och tankarna på att snart, om en månad, är vi på väg till vår välförtjänta semester. Vi är båda slitna, vi är båda trötta. Det är sådana här tider som får en att ifrågasätta rättvisan. Dock är det även sådana här tider som får en att uppskatta de bättre ännu mer.
  Snart, snart, blir det bättre.