hokkaido

Om 10 minuter ska jag jäkta iväg till Coop för att panta burkar. MItt niktoinbegär ha nått oanade höjder och sträcker sig så långt att jag inte blir lugn förens både cigratter och snus finns inom räckhåll.
  Sista måndagen på jobbet. Jag har bestämt mig för att inte gå dit mer efter veckans slut. Jag hatar mig själv om jag skulle göra det men jag är verkligen livrädd för att lämna dödsbeskedet. Den ursprungliga planen var att bara inte dyka upp och spara på mitt eget skin, dock blir Jenny lidande. Nej, jag ska säga till henne vad jag tycker och sen gå. Gå direkt in i älsklings väntande famn. Jag tror jag kommer känna en känsla av triumf, och givetvis, en otrolig lättnad. Jag är knäckt, bruten, och det är endast den kvinnan som förorsakat mitt lidande. Men hon ska få se, på lördag säger jag bara!