hokkaido

nu har bägaren runnit över. jag vet att man blir utnyttjad som sommarvikarie, men att saker och ting är så fruktansvärt oorganiserade att jag blir utan lunch.. då är måttet rågat. det här är verkligen sista gången jag jobbar som städerska på landstinget. jag får ångest av det. det känns oerhört nedvärderande när folk kollar snett eller en läkare ger en sitt nummer och säger: du behöver väll alla pengar du kan få. kom och städa hos mig på kvällarna... när sånt händer drabbas jag av en extrem lust att visa dem mina betyg och säga; som 19 åring har du inte särskilt mycket val, inte ens om du gick ut med toppbetyg. skitjobb eller socbidrag. vad tycker du är bäst?!
   jag får dessutom ångest över kännedomen av tanternas slarvstädning. detta för att de överhuvudtaget ska hinna med sina dagsuppgifter, för betald övertid är det inte tal om. jag skyller inte på dem, jag skyller allt på pisscheferna som inte verkar göra ett dyft mer än att njuta av sina auktoritära roller. de har noll koll på allt relevant; scheman, löner, arbetsrutiner. men allt oviktigt, som hur lång fikarast man tar eller skälla när man råkat göra något puttefel, de är de extremt noga med att hålla koll på. samhällets bottenskikt är verkligen snuskigt.

från något tråkigt till något lustigt. detta senario utspelar sig i fredags kväll.
jag tittar mig själv skeptiskt i spegeln och tänker: hmmm, har jag alltid haft den där leverfläcken på bröstet?
pillar lite på den, sen svarar jag mig själv:
nej, det hade jag visst inte..
aalex: va?
jag: jag hade fått en chokladfläck på bröstet bara.