hokkaido

jag kan inte förstå mig på mig själv ibland. ett sådant tillfälle är nu. jag sitter och är klok och vis och delar ut råd till höger och vänster när jag inte ens har koll på vad jag ska göra med mig själv. antigen är jag blind när det kommer till mig eller så vill jag omedvetet leva som den hormonstinta tonåringen jag är som lever för mina lustar i nuet och inte tänker en kvart framåt. nu är jag lite väl självkritisk. jag borde helt enkelt bara dra till saturn med linnea och glömma mina sorger genom att sluka poppojkars blyga leenden. det är en så fruktansvärt fin och enkel sysselsättning att den funkar till och med för någon som jag. jag har ju trots allt en ny kofta att ha på mig och glädjas åt. det överglänser ju all sorts pessimism.