hokkaido

livet känns precis som vanligt, lätt och trevligt, när jag finner mig själv medsjungandes i placebos bitterljuva melodier. som besatt av brian molkos något pojkaktiga stämma sjunger jag, eller snarare skriker, desperat orden "harder, faster, forever after" som om de på något sätt skulla skänka mig frälsning. och det gör det väll ändå, på sätt och vis. för finns det något som känns bättre än att känna att man hittat tillbaka till sig själv igen?