space monkey.
Hade jag vid 14-års ålder vetat det jag idag insett hade jag tagit vara på min tid som omedveten och skyldighets fri. Om jag hade haft vetskapen om att bli vuxen innebär stressrelaterad magkatarr. Idag kan jag räkna så långt till att fyra personer i min vänskapskrets har det. Snart uppgår den siffran till fem då det verkar som om jag själv blivit drabbad. Jag älskar vårt samhälle då strävan efter perfektion går så långt att vår hälsa sätts i andra hand.
Om jag hade vetat vad jag idag vet hade jag blundat, lagt mig ner och fortsatt lyssna på Kent.
Efter en något ofulländad vernissage från min sida ägnar jag kvällen åt att skriva fyndiga bildtexter på bilddagboken. Ofulländig på så sätt att jag fortfarande väntar på folk som skulle komma, men som jag fortfarande inte vet var de blev av.
Återigen måste jag nämna musiks förmåga att väcka minnen och känslor, som man så desperat försökt förpassa till det mörkaste vrår, till liv. Jag ville inte höra den här låten nu för jag var i ett helt annat sinnestillstånd än vad de återupplivade minnena försatt mig i. men jag får väll skylla mig själv, sätter man på shuffel på alla låtar man har på datorn är väl det ganska oundvikligt. Jag har dock inte slutat lyssna på låten, för sakta men säkert går det upp för mig att känslorna som låten väcker kanske är ett sår som sakta läkts och blivit, vad vi så fint kallar, ett fint minne.
När jag flyttar blicken från datorskärmen flyter min blick vidare till ett tygstycke i ett hörn. Det är Marcus kvarglömda skjorta som ligger och skrynklar efter helgens kalasande. Det var en fin helg. Även om Hannes tror att han bara var pinsam och förstörde kvällen så var detta inte fallet för mig. Han räddade min. Äntligen någon som åldersnojar och gråter och inte vill tvingas in i gruppen "vuxen". Äntligen någon som räds och tycker det gör lika ont som jag. Äntligen någon som tycks bäva inför samma saker. Hannes, tack!
För övrigt måste jag återknyta till ytterliggare ett gammalt blogg-inlägg. I detta som jag nu tänker på nämner jag mina likheter/olikheter med mig själv för 4 år sedan. Något som fortfarande är totalt oförändrat är min
You will find me if you want me in the garden.
Om jag hade vetat vad jag idag vet hade jag blundat, lagt mig ner och fortsatt lyssna på Kent.
Efter en något ofulländad vernissage från min sida ägnar jag kvällen åt att skriva fyndiga bildtexter på bilddagboken. Ofulländig på så sätt att jag fortfarande väntar på folk som skulle komma, men som jag fortfarande inte vet var de blev av.
Återigen måste jag nämna musiks förmåga att väcka minnen och känslor, som man så desperat försökt förpassa till det mörkaste vrår, till liv. Jag ville inte höra den här låten nu för jag var i ett helt annat sinnestillstånd än vad de återupplivade minnena försatt mig i. men jag får väll skylla mig själv, sätter man på shuffel på alla låtar man har på datorn är väl det ganska oundvikligt. Jag har dock inte slutat lyssna på låten, för sakta men säkert går det upp för mig att känslorna som låten väcker kanske är ett sår som sakta läkts och blivit, vad vi så fint kallar, ett fint minne.
När jag flyttar blicken från datorskärmen flyter min blick vidare till ett tygstycke i ett hörn. Det är Marcus kvarglömda skjorta som ligger och skrynklar efter helgens kalasande. Det var en fin helg. Även om Hannes tror att han bara var pinsam och förstörde kvällen så var detta inte fallet för mig. Han räddade min. Äntligen någon som åldersnojar och gråter och inte vill tvingas in i gruppen "vuxen". Äntligen någon som räds och tycker det gör lika ont som jag. Äntligen någon som tycks bäva inför samma saker. Hannes, tack!
För övrigt måste jag återknyta till ytterliggare ett gammalt blogg-inlägg. I detta som jag nu tänker på nämner jag mina likheter/olikheter med mig själv för 4 år sedan. Något som fortfarande är totalt oförändrat är min
egenhet att helt plötsligt börja se någon/något. Som om jag haft brytningsfel och fått glasögon och först då börjat se (något som jag nu har och därför tydligt kan referera känslan till). Sedan faller jag handlöst och kan inte sluta fascineras av dess nyfunna skönhet. Hur jag än vrider och vänder på det finnas det ständigt något som är fint och spänannde med det. Dock brukar denna känslan ganska snabbt ebba ut och övergå till att de nyfunna återigen blir till vardag. Den här känslan bor hos mig nu och hänger över mig som ett moln som ständigt och jämnt gör sig påmind om sin existens.
Nu är det dags för mig att ägna mig ohämmat åt sömn. Morgondagen bjuder redan 7.45 på ett busshållsplats möte med tjeckerna Jura och Honza.You will find me if you want me in the garden.
Kommentarer
Trackback
