hokkaido

jag knarkar kents nya album. "från krönet av kullen kan jag se min förlorade värld"
   detta ljudknarkande jag gör mig lugn. precis så lugn och rofylld som kent alltid gjort mig. när jag var 14 och dum ristade jag in ett k, som i kent,  på min arm och var helt övertygad om att jag skulle döpa min framtida son till kent.
   jag och hannes har haft en djup och långdragen diskussion kring inträdandet i vuxenlivet. jag erkände att jag faktiskt tagit första steget, då jag idag ser världen på ett annorlunda sätt. dock har den fortfarande inte fått några nyanser, den fortsätter att bestå av svart/vitt. det är svårt att komma ur gamla mönster. 
  jag är rädd för min nya klarsynthet. jag äcklas av den rent ut sagt. staden jag levt och verkat i nio långa år har krympt och förpassats till en liten fläck. vänner har kommit och gått, och jag har underfund med att man fastnat vid dem man har. man är rädd för att lämna dem, de är ens ö, ens varma och välkomnande famn. vem är man utan dem? jag är trött på att vara en del av ett evigt strävande efter att vara någon. jag är trött på dessa aktiviteter som blivit till en ovana. att supa, ligga och glänsa. jag vill inte vara en del av det, men jag har inget val. att stå utanför dem är så fruktansvärt svårt. jag kan inte ens förmå mig att hitta något subsitut till det, för jag vet att om jag gjorde det skulle jag stå helt ensam. alla är en del av stadens eviga snurrande ekorrhjul som när sig på unga människors längtan. detta då de inte har vet nog att blicka utanför det.
   jag är så cynisk, så. men jag hade liksom förväntat mig mer.