hokkaido

Efter 18 timmar på resande fot har jag återigen inrättat mig i en komfortabel lounge i väntan på det sista planet som ska ta mig till slutdestinationen Milwuakee. Känslan av att inte passa in kvävande, jag hör helt enkelt inte hemma här. Det gör det svårt att riktigt njuta av lyxen med flödande tilltugg och dryck.

Flygresan från trygga Köpenhamn och Europa till främmande och galna Amerika kan sammanfattas med ett ord; artificiell. Allt från att andas in den torra flygplansluften till den plastiga portionsförpackade maten. I Fight Club pratar Edward Norton's karaktär om "singel-serving friends" (engångs vänner) och jag måste erkänna att jag faktiskt tycker att hans benämning på fenomenet är utmärkt. Du småpratar lite av artighet och sen är det nog. Mina engångsvänner under dagen är i 2/3 fall störande. De tycks tro att mitt minimala flygutrymme, i form av sätet, även är en del av deras och tar girigt för sig.
Jag undrar om det är den påfallande känslan av konstgjordehet eller det faktum att man sitter instängd i ett trångt utrymme, i form av ett plåtrör med vingar, som får mig att vantrivas. Eller så kanske det är så enkelt att känslan av obehag kommer sig av att jag befinner mig i ett främmande element, människan hör inte hemma i luften.

 

Den långa resan har gett mig tid att tänka och iakta mina medpassagerare. Flygningen Köpenhamn - Amsterdam spenderar jag bredvid en landsman. Han är ung, stilig och uppträder världsvant. Inget handbagage har han heller. Han har en modern skjorta med vackra knappar, specialdesignade puma-pjuks och snygga jeans. Första anblicken säger mig att han har pengar och är van vid det. Men skenet bedrar vid en närmare gransking. Skorna har spruckit i sömmarna och hans vita tyg-skärp har antagit en grå nyans som vittnar om flitigt användande. Och han sitter ju trots allt med oss dödliga i economy och inte i business. Min granskning av grannen får mig att rikta blicken inåt och jag börjar undra hur jag själv framstår med mitt multifärgade slitna hår i en slarvig knut på huvudet, skor á $5 på Wallmart, tights och långa tshirt. Jag vill framstå som världsvan, men inte på ett snobbigt sätt utan mer avslappnat. Jag vill signalera; jag är bekväm i mig själv så jag bryr mig inte. 
Flygningen för mina tankar till serien Lost. Någonstanns i mitten av den 8timmar långa flygningen från Europa till Usa önskar jag nästan att något liknande ska hända vårt plan. Jag suktar efter spänning. Men så slår det mig; "Nej, vi kan inte krascha på en öde ö NU, inte idag. Alex är ju inte här och jag hade inte klarat mig utan min andra lugnande och kompletterande hälft. Nej, vi får helt enkelt hamna på den där öde ön på väg hem härifrån". När jag sitter och fantiserar kring livet på den mystiska ön hoppas jag att vi, i sånt fall, får komma dit som "the surving 6" gör andra gången de tar sig till ön (allt blir ljust, och VIPS så är de på ön). Krascha verkar inte så kul. 

Passkontrollen i USA får mig som vanligt att känna mig kriminell. Frågorna haglar och det blir helt plötsligt svårt att uttrycka sig på engelska, ett språk som jag i vanliga fall känner mig ganska beväm med. "Varför reser du själv? Vad gjorde du sist du besökte USA? Varför får du ledigt så länge från jobbet? Varför flyger du inte från ditt hemland?" Men jag klarar förhöret och efter att mina fingeravtryck scannats in staplar jag på knäsvaga ben över linjen, jag är inne i USA.