Think you realize what you've done?
Idag skrev Herr Doktorn ut sömntabletter åt mig. Härligt, nu kanske jag kan somna. Jag har inte sovit mer än 3 timmar i natt och är således helt slut.
Rädsla. Det har slagit mig att den styr mig mer än jag tidigare trott. Imorse kom en kille fram till mig runt 6 snåret. Instinktivt avsökte jag området runtomkring mig. Pulsen ökade när jag insåg att ingen fanns till undsättning och killen som i mitt huvud var en potentiell våldtäktsman, alternativt rånare, närmade sig. Jag sökte desperat efter lösningar medans han kom allt närmare. Skulle jag springa? Skulle jag ge honom en pungspark? När killen väl kom fram visade det sig att han varken var våldtäktsman eller rånare. Han var väldigt trevlig och ville bara veta hur mycket klockan var och som tack fick jag en cigg. Min stora fråga är; Hur kommer jag förbi rädslan? Under en diskussion om fördomar kom jag, Kerstin och Mr Kok fram till att fördomar inte går att eliminera. De finns där, inprogrammerade, och det bästa man kan göra är att försöka se förbi dem. Att låta föremålet för ens förutfattade meningar få en ärlig chans att visa sitt rätta jag. Hur gör man då med instinktiv rädsla? Går det att applicera samma lösning? Eller är rädslan trots sin otrevliga karaktär tyvärr nödvändig? Jag menar, rädslan gör mig beredd i sådana situationer. Jag hade ju kunnat ha otur och hamna på fel plats vid fel tillfälle och sen bli tjejen andra läser om i tidningen som blev brutalt misshandlad och till råga på allt även våldtagen. Jag vill tro att rädslan inte är nödvändig. Jag vill kunna gå ut utan att vara rädd eller behöva tro det värsta om en kille som bara vill fråga om tiden. Jag förbannar alla de som utför dessa illdåd! Det är inte bara offren som blir lidande, alla berörs av det på ett eller annat sätt. Och vår urbota dumma lagstiftning som gör åtal svårt, det orkar jag inte ens uttala mig om.
Nu ska jag försöka sova, utan tabletter.
