Hemmet.
Första gången jag har tid. Tid för att göra något eget. Tid för att slappna av. Jag sliter, jag knegar. Lönen kommer inte räcka till något och om den vore anledningen till att jag jobbade hade jag gått för länge sen. Aldrig gör jag rätt, aldrig är det bra. Livet är hårdare än väntat, men jag tänker inte låt mig brytas ner så lätt. Jag har insett att jag är precis som alla andra här. Varje dag kommer det in små söta tjejer med CVn precis som mitt eget, fyllda med drömmar och förväntningar. Jag hade tur som fick det här jobbet, på sätt och vis. Utan det här hade jag aldrig kommit in i branschen, en bransch som jag faktiskt trivs med om man subtraherar chefen. Jag har det ju på sätt och vis så mycket bättre än en hel del andra. Jag har ekonomi nog att stå utan jobb, så lönen är som sagt något jag kan förbise just nu. Man skulle kunna säga att mitt lilla sparkapital betalar den här erfarenheten som jag hoppas lönar sig i slutändan. Men det finns ljusglimtar, förutom de tillfällen älsklingen svänger förbi finns vardagliga. Jenny heter hon, den andra tjejen på jobbet som förutom Alexander är det enda som driver mig och ger mig hopp just nu. Jag tycker så synd om henne. Mina "misstag", som i verkligheten inte existerar, har nu börjat gå ut även över henne. Men jag ska göra vad jag kan för att få det bättre även för henne.
