hokkaido

Jag har precis vaknat upp ur en 14 timmars sträcksömn som var väldigt behövlig. Jag tror jag hade blivit sjuk utan den, men det är inte så trevligt att lägga största delen av sitt lediga dygn på något så enformig som sömn.

   Det har hänt bra saker. Theo har varit här och hälsat på och hade till min glädje med sig brev men trevliga nyheter. Max stiger i mina ögon då jag fick ett artigt brev där de ursäktade sig över att just jag inte fick jobb den här gången men som tröst fick jag ett gratis Max-mål. Städ bjöd på två biobiljetter och två popcorn-menyer som tack för att jag jobbade i somras. Det sista brevet innehöll en bekräftelse på att jag fått det andra jobbet jag var på intervju för. Jag fick en själförtroende kick av det brevet. Jag menar, jag har blivit erbjuden jobb efter varenda arbetsintervju jag varit på. Innan intalade jag mig att kafeteria jobbet var det jag ville ha då jag kunde jobba dagtid och spendera kvällarna med älsklingen, men just nu väger det andra jobbet ganska tungt. Som det är nu jobbar jag ju faktiskt kväll, 11.30 - 20.30, för pisslön och för en chef som bryter ner mig. Det andra jobbet kan erbjuda mig en betald utbildning och troligtvis mycket seriösare arbetsvillkor. Måste bara får klarhet i om vad det är för jobb, arbetstider och så självklart, lönen. Mitt mantra just nu är; jag kommer skratta åt det här när jag är äldre och jag kommer uppskatta tillvaron mycket mer.

   Jag och Alexander har varit och kollat på en perfekt lägenhet som vi har 33 % chans att få. En 2:a precis vid Folkets Park som skall tapetseras om och med en mycket trevlig kille som hyr ut. Vi får reda på idag om vi får den eller inte. Jag hoppas, jag hoppas. Livet kommer kännas lättare när jag har något att längta till på jobbet... Alexander.

   Från och med idag ska jag försöka få i mig MINST 3 mål mat per dag. Frukost, mellanmål, lunch och middag. Min mage har kollapsat och sjukdom gläntar vid min dörr.

Första gången jag har tid. Tid för att göra något eget. Tid för att slappna av. Jag sliter, jag knegar. Lönen kommer inte räcka till något och om den vore anledningen till att jag jobbade hade jag gått för länge sen. Aldrig gör jag rätt, aldrig är det bra. Livet är hårdare än väntat, men jag tänker inte låt mig brytas ner så lätt. Jag har insett att jag är precis som alla andra här. Varje dag kommer det in små söta tjejer med CVn precis som mitt eget, fyllda med drömmar och förväntningar. Jag hade tur som fick det här jobbet, på sätt och vis. Utan det här hade jag aldrig kommit in i branschen, en bransch som jag faktiskt trivs med om man subtraherar chefen. Jag har det ju på sätt och vis så mycket bättre än en hel del andra. Jag har ekonomi nog att stå utan jobb, så lönen är som sagt något jag kan förbise just nu. Man skulle kunna säga att mitt lilla sparkapital betalar den här erfarenheten som jag hoppas lönar sig i slutändan. Men det finns ljusglimtar, förutom de tillfällen älsklingen svänger förbi finns vardagliga. Jenny heter hon, den andra tjejen på jobbet som förutom Alexander är det enda som driver mig och ger mig hopp just nu. Jag tycker så synd om henne. Mina "misstag", som i verkligheten inte existerar, har nu börjat gå ut även över henne. Men jag ska göra vad jag kan för att få det bättre även för henne.

En intervju avklarad, en återstår. Första gick till synes bra, men det var inte vad jag förväntat mig. Jag gick ditt och trodde att det handlade om en kioskbiträdestjänst, typ på Pressbyrån, men helt plötsligt uppgraderades jag till att vara sökande servitris på Arenan. Uppgraderingen skedde då jag kungjorde att jag ansåg mig ha förmågan till att klara av mer än ett simpelt kioskjobb, eftersom jag hade viljan till det. Om det var att ha lite väl höga tankar om sig själv i deras ögon, vet jag inte. Men å andra sidan ser jag mig själv som duglig servitris trots att jag inte har någon erfarenhet eller utbildning. Dagens utveckling gjort mig osäker. Vill jag få en god merit i from av att ha jobbat på en restaurang som ska ha kapacitet nog att servera 3000 gäster på 30 minuter, eller vill jag jobba på ett fräscht café vilket också är en fot in i branschen? Det är frågan. Nackdelen med servitrisjobbet är att jag arbetar på kvällar och helger (jag jobbar när Alex är ledig och vise versa), och att anställning inte sker förens november. Nackdelen med caféjobbet är att meriten inte väger lika tung i framtiden, och att jag troligtvis tjänar mindre. Fast å andra sidan kan ju bakslaget av att inte få något av jobben komma. När jag tänker efter är det kanske inte så troligt att båda arbetsgivarna faktiskt vill ha mig... Vi får se, vi får se. Dags att göra sig i ordning för nästa intervju.    

Det är tyst, tomt och lite läskigt i lägenheten utan Hannes. Jag övar inför arbetsintervjuerna imorgon (ja, intervjuerNA) genom att svara på frågor i Avstamp - "jobbguiden för nyvuxna". Jag känner mig smått galen när jag sitter här i den skumma belysningen och pratar med mig själv, men det är värt det. Om jag fortsätter sitta här blir jag galen i vilket fall som helst.

   Idag visade sig bli en mycket bättre dag än förväntat. Jag mötte en ung herre som gjorde mig varm ända in i hjärteroten! När jag traskade hemåt i regnet efter att ha tagit farväl av Kerstin och Nea så dyker en man på cykel upp, med cykelhjälm. Han börjar prata om att jag är en liten sol och först tror jag att han är lite sinnesförvirrad då han pratar lite underligt och osammanhängande. Men så förklarar han genom att först demonstrativt ge mig fingret, att det är så han brukar bli bemött och att hans enda handikapp är att han råkat ut för en tragisk bilolycka vid 16 års ålder. Detta förklarar dessutom hans obehagliga ärr på halsen. Olyckan resulterade i att han fick talsvårigheter och att jag då till skillnad från "vanlig malmöiter" var god rakt igenom då jag bemötte honom med respekt och ett leende. Det kändes fint och jag hoppas verkligen jag klargjorde hur glad han gjorde mig med!