Den fruktade ensamheten

Ensamheten kan säkert vara skrämmande och hemsk när man inte valt den själv. Men förhoppningsvis varar den inte för alltid. Som allt annat i livet blir allt vad man själv gör det till. Hela livet bjuds man på möjligheter att hitta nya kamrater, det gäller bara att ta dem. Tid spenderad ensam är tid du kan forma som du vill. Summasummarum; ingen ska få slösa bort min värdefulla tid på meningslösheter förutom jag själv. Jag tänker inte klistra fast mig vid långvariga vänskapsband om de existerar av enbart av den anledningen. Nyvunna kan vara minst lika givande! Min tid vill jag spendera med de som ger mig något. Som Alexander. Resterande tid spenderar jag gladeligen med mig själv.
Impulsivitet och dess paradox
Så var ledigheten slut. Igen. Var gång lugnet slagit sig till ro i min stressade själ rycks det upp från rötterna av verklighetens kalla järnhand. Verkligheten innebär för mig, liksom för många andra, arbete. Förhoppningsvis besitter framtiden ljusare arbetsutsikter för mig, mina krav är enkla. Ett jobb ditt jag kan gå utan en klump i magen och gå hem utan vrede.
Förberedelserna för resan är i full gång. Vaccineringen är i princip avklarad, ryggsäck har inhandlat samt pengar stapplats på hög. Varje dag rycks ett av de gula bladen på vår hemmagjorda nedräkningskalander ner och varje dag känns lättare med vetskapen om att jag tagit mig ett steg närmre mitt mål.
Jag har varit dålig på att skriva. Orken har inte räckt till sådant överflöd som att dela med sig av sina tankar. Idag skriver jag för att jag känner att jag måste. John var på besök. Vi diskuterade impulsivitet. En väldigt fin egenskap, anser jag. Eller, om den besätts av rätt person måste jag tillägga. Jag önskar att jag var impulsivare, att jag tog var dag för sig och slängde mig handlöst ut i nya äventyr. Dock är jag dessvärre något begränsad av arbete, eller rättare sagt, pengar. Ekonomin begränsar människan. Jag tror alla djupt inne besitter nyfikenhet för sin omvärld, men många tvingas kväva sin upptecknads lysta för vardagliga dilemman så som arbete, studier osv. Dessa vardagliga dilemman grundar sig i det som världen tycks kretsar kring; pengar. Hur frångår vi det? Är det utopiskt att tänka sig en värld där människor slipper gå till jobb de vantrivs på för att sedan knappt ha råd till brödfödan? Är det vansinnigt att föreställa sig en värld där var människa drivs av personlig utveckling och sin omvärlds välbefinnande istället för att drivas av materiel rikedom? Jag tror vi lärt oss förknippa pengar med lycka. Vi förväntar oss att vi så fort vi nått chefsposition och bor i en lyxvilla blir lyckliga. Jag tror lycka är materialismens raka motsatts. Lycka är en känsla, och en sådan omvälvande känsla av välbefinnande kan inte ett föremål få oss att känna. Upplevelser och andra människor där emot, där har vi nyckeln. Och där kommer jag utsökt in på impulsiviteten igen. Nyckeln till min personliga lycka ligger i impulsiviteten. Att inte strukturera mitt liv efter jobbet utan vise versa. Att arbetet är en del av livet, inte hela. Freud sa att hälsa är förmåga till kärlek och arbete. Jag tror arbete är bra för människan, det ger oss möjlighet att integrera med andra, det ger oss möjligheter att utvecklas och upptäcka nya saker. Men när arbetet styr all vår tid och inskränker på oss som person kan vi inte må bra. Jag kan inte bli lycklig utan att få rum att uppleva en värld utanför arbetets fyra väggar, utan att få spendera tid med dem som ligger mig varmast om hjärtat. Impulsiviteten skulle öppna dörrar för äventyr. De människor jag känner som har varit med om riktigt spännande och intressanta saker är de som är impulsiva. De som har möjlighet till det är de som har ekonomisk frihet, eller i vissa fall, de som inte har vett eller inte känner rädsla. Jag är rädd. Rädd för att stå där utan ett ruttet lingon och hamna på gatan, därför går jag till mitt arbete och förtränger impulsiviteten. Låter lyckan vänta tills den dagen jag har en fullproppad plånbok och är försäkrad till tänderna. Då, ger jag mig ut och upplever precis på det sättet jag förväntas. När jag är en del av ekonomins ekorrhjul.