hokkaido

Jag sitter och vältrar mig i bilder på snygga människor och önskar att jag var en av dem. Nuförtiden spelar utseende ingen central del av mitt liv, på gott och på ont. Klockan 05.15 på morgonen orkar jag inte engagera mig, än mindre när jag vet att arbetet dessutom kräver arbetskläder. Vardags outfitten, som i regel består av otroligt bekväma och aningen tråkiga kläder, dras på i ottan följer sedan med resten av dagen. På helgerna vankas det i bland festligheter och då gör jag självlkart desperata försök att klä upp mig, att göra mig fin. Dessvärre är min garderob inte särskilt uppdaterad och mitt hår hemskt fult då jag inte vet vad jag ska ta med till med varken utväxten eller formen av det. Detta resulterar i att jag allt som oftast inte blir särskilt snygg ändå, trots ett evigt poserande framför speglen. Jag kom på mig själv med att hellre lägga pengar på handdukar och en grytlapp, så det där med den karga garderoben har ju en enkel förklaring. Håret är, som sagt, också ganska underpiroriterat nu. Delvis för att jag inte har den blekaste aning om hur jag ska frisera det, men även det är ett offer för min karga ekonomi.

   Nu till trevligheterna. Trots dessa tider av dysterhet och mörker blomstrar min kreativitet igen. Det är en härlig känsla och jag har så mycket idéer att jag inte vet med vilken jag ska börja! Förtillfället är jag ganska engagerad i att göra vår lägenhet lite mer peronlig (enligt mig är den ganska stel). Därför bör jag börja med min "nyckeltavla" och att måla något att fylla ut våra 3 nya ramar med. Dock har vi redan några riktigt sjyssta bilder att fylla dessa med, men jag ivll ha lite mer av mig i lägenheten.
   Förövrigt så har även detta hänt; Jag har fått mycket timmar på jobbet den här veckan och det är en lättnad. Mitt munsår verkar vara på väg att äntligen läka. Jag kan ha fått ett till timjobb tack vare min otroliga karisma. Dessutom har jag även bestämt mig för att gå en spanskakurs.

jag sitter ensam i fiffis lägenhet. eller helt ensam är jag inte, jag har zorro som sällskap. eller nej, jag är zorros sällskap.
   under den senaste tiden har jag känt mig som en reporter som måste dela med mig av min kunskap och insikt till omvärlen. dessvärre har dessa klokheter inte fastnat i mitt huvud så nu när jag sitter här och ska dela med mig av dem finns de inte där längre. de har lämnat mig i sticket.
  jag lyssnar på placebo, jag har saknat dem. speciellt igår. den här senaste tiden har varit fruktansvärt besvärlig. och tung. jag har tvingats spendera för mycket tid med mig själv och mina tankar, jobbet har inte behövt mig. alexanders chef har plötsligt bestämt sig för att bestraffa honom, genom att inte ge honom hela hans lön. tillråga på allt kan jag inte måla längre. jag kan inte göra något längre när jag tänker efter. eller jodå, nu är jag lite väl negativ. jag kan ju dricka kaffe, städa och snusa.
  fackkursen var ganska givande. olyckligtvis var jag lite för beläst för att kunna ta till mig informationen som matades på under 3 dagar, men lyckligtvis har jag inte levt så länge att folks livshistorier tordes väldigt intressanta och näringsrika för lilla mig.
  jag måste få tummen ur och tattuera fötterna. och handleden. och sidan. 3 planerade, än så länge existerar de bara i mitt huvud dock. men jag ska få dem på papper. jag vill göra dem själv. vem annars vill lägga ner hjärta och själ i dem?