hokkaido

I helgen är det Halloween och jag är ledig, det är alltså upplagt för firande! Givetvis hade jag firat i vilket fall som helst då jag och min partner är lagda åt det hållet att vi avgudar det mesta som förknippas med Halloween, året om. Min första tanke var att klä ut mig till Bride of Frankenstein. Jag ändrade mig ganska kvickt då det slog mig hur jobbigt det kommer bli att få till håret, och sen allt underhåll av det som kommer krävas. Jag gick sedan över till tankar om Corpse Bride, men har nu lagt ner även det då jag inte riktigt vet hur jag ska lyckas. Jag har varken en arm med blottat skelett eller en vit korsett. Wednesday Adams måntro? Jo, så får det bli.

Det är smått irriterande att var gång internet funkar känner jag mig galet stressad att hinna med allt som lämpligen bör hinnas med och utföras över internet. Stressen orsakas av det tragiska faktum att mitt internet nu under en längre tid inte fungerat som det skall och när jag väl får det att kicka igång lägger det av efter en kort stund.
   Jag har tänkt mycket på livet på senaste. Jag vet att man skall leva i nuet för att inte en dag ryckas tillbaka till verkligheten och inse att man strävat så mycket framåt att man förpassat nuet. Men just nu har jag inte den minsta lust att leva i nuet. Fantasierna om den underbar framtiden driver mig.
   Nu ska jag försöka få i mig frukost och sedan bege mig till arbetet.

Livet har tagit en sväng mot en ny riktning och framtid. Hoppet och idéen om den här staden finns i mitt hjärta; den i Sverige sällsynta exotismens stad, närheten till kontinenten och aktiviteten. Men å andra sidan, vad finns det här för mig? Ingenting har blivit som jag tänkt mig. Jag sitter i en lägenhet som inte alls känns hemma, dessutom drabbar känslan av ensamhet mig allt för ofta. De nya vännerna jag skulle möta har inte framträdit. Orsaken till det är med sannolika skäl att mitt liv utspelar sig på en plats som inte inbjuder till möte med intressant befolkning. Den lediga tiden jag har spenderar jag med att försöka rätta till det som hamnat på efterkälken, pojkvännen och hälsan, och inte alls på spännande nya platser. Jag har inte energi nog till att utforska. Om 2 månader kommer jag vara utan bostad men samtidigt fastkedjan i staden av ett helvetes jobb. De två fina lägenheterna som vi erbjudits men som sedan gått upp i rök har slagit undan mina ben och tömt mina lungor på luft liksom ett slag i solaplexus.

   Med nya ögon ser jag nu på den stundande framtiden. Ska jag välja det säkra framför det osäkra? Det säkra innebär ett uppbrott med arbetsplatsen jag vantrivs på och en flytt tillbaka till stället jag flydde från. Å andra sidan är situationen inte den samma nu som när jag bestämde mig för att ta till flykt. Mitt hjärta finns mesta delen av veckan i halmstaden, och boende där skulle lösa mina största problem just nu, saknaden och hemkänslan. Dessutom skulle livet där tillsammans med honom innebär en hyra som gör sparande möjligt. Sparande i sin tur gör ett bättre liv någon annanstans åtkomligt. Om jag väljer det osäkra, att dra ut på uppsägningen i hopp om att en lägenhet dyker upp innan den 1 januari, kan konsekvenserna bli förödande. Jag tvingas stå ut ytterliggare 2 månader med hjärtat på annan ort, arbetssituationen kommer om möjligt bli plågsammare och tillråga på allt kommer ensamhetskänslorna garanterat drabba mig mer frekvent. Dessutom kommer jag stå utan bostad vilket får det möblerade boendet jag har nu att framstå som det bästa hem jag någonsin haft...

När man ser det såhär svart på vitt känns alternativet "osäkra" som ett klart slöseri med livstid och som ett lidande jag inte vill utsätta mig själv för. Så var det bestämt, imorgon säger jag upp mig! Den fackliga kampen får ge vika. Jag står inte ut vare sig min arbetsplats har ett kollektivavtal eller ej.

Något märkligt har skett. Jag har börjat få konakt med min fader igen. Via mejl. Det känns bäst så. Jag har inte kommit så långt att jag vill prata med honom. Det är lustigt att jag fortfarande, trots att vi inte känner varandra längre, vill visa honom hur duktig jag är. Jag kom just på mig själv med att sända alla mina bästa bilder till honom i mejlet. Jag undrar om jag är ute efter någon sorts godkännande fortfarande. 
   Internet funkar inte. Eller ja, det har inte fungerat som det ska och när jag vill på en vecka. Det känns något isolerande faktiskt.
   Sen jag flyttade till Malmö har jag lagat samma mat konstant. Eller ja, om det endast jag själv som ska äta. Linsröra. Jag börjar bli trött på det nu, men ids inte anstränga mig mer än så. Snart kommer baby ner och då ska jag ändå strukturera upp mitt liv. Då blir det inköpslista på kylen, "att göra kalender" och budget. Och rejäla matlådor.
   Boel har ringt angånde lägenheten. Tydligen har hyresnämnden kontaktats och enligt henne skall "tvisten" snart vara löst och flytt kan bli möjlig.
   I helgen var det tattueringmässa, Guitar Hero och bio som gällde. Jag höll på att storkna av lycka i fredags när jag fick sluta så tidigt som 18.00 och Alexander meddelar att han hittat ett Xbox (med Guitar Hero OCH 2 gitarrer för 2700!!!) som han slått till på. 
  Tattueringsmässan innebar, förtuom just tattueringar, fylla. Alexander skaffade sig sin första gadd och jag kan ha hittat nån som ska göra min andra. Alexander har förövrigt kommit med en briljant tattueringside som Hannes sann vidare på. Jag ska nog skaffa mig en filmrulle på armen. På den ska bilder föreställandes sekvenser av mitt liv synas. Förtjusande! Dekadensen under mässan var ett faktum då jag samma dag arbetat 11 timmar i sträck och inte duschat innan jag begav mig dit. Den fulländades då Coca Colan tog slut i baren och Alexander ansåg att det gick fint utan den. Romen steg mig åt huvudet, jag blev sur och gick hem.
  Biobesöket introducerade mig för något alldeles himelskt, popkornkrydda! Jag var lite feg av mig och valde White cheddar istället för Chocolate and Marsmallows. Men nästa gång, då blir det popkorn á la fet Amerikan!
   För var dag som går blir min kärlek för Alexander starkare och starkare. Jag kan fortfarande uppfyllas av den underbara känslan av sockerdricka i blodet och fjärilar i magen! Han är så fin och jag har sån otrolig tur!

Vad gör man när livet känns aningen för hårt? När man har blodsmak i munnen, magen kurrar grinigt, ens enda höjdpunkt på dagen har gått i spillror och man inser att ens trötta ben måste påta på minst 10 minuter till innan de får vila? Jo, man lyssnar på Eurodisco och fantiserar sig bort.

   När jag skriver det här är jag hemma. Dock var hemkomsten inte alls vad jag förväntat mig. TV:n funkar inte, inte Internet häller. Hannes är inte hemma och återigen, dagens höjdpunkt är utom räckhåll. Dagens höjdpunkt är mitt dagliga samtal med Alexander. Detta har gått i spillror då hans el är avstängd och han inte har batteri nog på mobilen för att språkas vid/smsa OCH sätta alarm till morgondagens arbete. I en underbar värld hade han kunnat prata slut på sitt mobilbatteri då han inte hade behövt gå till ett piss jobb dagen efter. Fast å andra sidan, i en underbar värld hade han ju varit här med mig istället...

   Livskurvan har dock gjort en klar uppsving. Igår hälsade facket på på jobbet. De blev rasande över att vi inte hade kollektivavtal och jobbade under pissförhållanden. Så rasande att jag fick bli medlem på en gång och inte behövde fullgöra de 4 ofrånkomliga veckorna för medlemskap. Under veckan ska de skicka folk som ska ta upp kampen med chefen och kräva att kollektivavtal upprättas. Ett mycket glädjande besked och en stor lättnad. Jag hade inte velat ta den kampen själv för både jag och Jenny befarar att det skulle innebära sparken och ännu mer plågor. Ytterliggare något som löste sig av sig själv igår var att Sara självmant hade med sig kontraktet som vi båda skrev på, nöjda och belåtna. Hon var säkert glad över tanken att hon snärjt mig, jag över att det underlättade vägen mot kollektivavtal avsevärt med ett giltigt kontrakt.

   Senare under dagen kommer nästa glädjande besked. En kvinna ringer och frågar om jag och Alex fortfarande är i behov av bostad. Då vi var det fick vi genast komma och kika på hennes magnifika lägenhet. Väl där ville hon omedelbart skriva kontrakt och att inflyttningen skulle ske redan den 15 oktober. Vi kunde ju inget annat än att tacka och ta emot då lägenheten var nyrenoverad, stor och alldeles perfekt (om man bortser från att den 5 km från stan). Dock trilskades bostadsrättsföreningsstyrelsen och ville inte låta henne hyra ut den så snabbt. Boel, som kvinnan hette, blev arg och sa att de trilskats under en längre tid vilket var anledningen till att hon inte fått den uthyrd tidigare. Hon skulle med det snaraste ringa sin kollega som var jurist och se till att det fixade sig. Detta innebär förhoppningsvis för mig och Alex en gemensam lägenhet från den 1 november. Äntligen!

  Livet är märkligt. Vissa dagar är ruggit hemska och tycks sakna någon som helst mening medans andra är som en dans på moln. Jag antar att idag blev en sämre dag eftersom jag hade sådant flyt igår. Jag försöker se saker så positivt som möjligt. Livet känns aningen lättare när ett kollektivavtal och en lägenhet är inom räckhåll.

  Förövrigt har jag tänkt på ödet. Det var en trevlig slump att jag fick mitt jobb. Och en mirakulös tur att jag började efter Jenny. Utan Jenny hade jag nog inte varit kvar. Att Boel ringde just mig och Alex var också slump och tur. Otur för tjejen Boel ringde innan som inte svarade... Jag tänker lite i banorna att de lägenheter vi nekats och tvingast tacka nej till faktiskt inte var menade för oss. Jag menar, Boels lägenhet är finare, billigare och större. Allt har nog trots allt en mening, även om livet ganska ofta tycks vara ett lotteri...